Göteborgsposten – 26 januari 1870, sida 3

AmA. Ä6)05 00 77114 e1S högre. Rättegängsoch Polissaker. Från Landsorten. En mördares bekännelse. Mordet å fjerdingsmannen Per Jonsson i Ljungås, Westmanland, hvarom vi på sin tid meddelade notis, var d. 17 d:s föremål för ransakning inför Åkerbo häradsrätt i Köping. För nämnde brott är en murare Anders Olsson Höglund tilltalad och häktad, men har hittills icke kunnat förmås att bekänna, huru besvärande omständigheter än mot honom förekommit. Vid nyssnämnde kansakning tog emellertid saken en annan vändning, hvarom Köpings tidn. meddelar följande intressanta redogörelse: Enär Höglund under föregående ransakningar hårdnackadt förnekat all delaktighet i brottet, ehuru det påtagligen framgått af vittesmålen, att han är den skyldige, hade t. f. kronolänsmannen P. Wi man gått tillväga på följande något ovanliga sätt, för att af Höglunds egen mun få bekräftelse på hans skuld. Straxt förut innan II. anlände från länshäktet i Westerås, begaf sig hr Wijkman in i samma fängelserum, der sedermera IIöglund insattes. Hr Wijkman naturligtvis förklädd och till yttermera visso iklädd fotbojor samt uppgifvande sig för Höglund heta C. Berg och vara garfvarege äll från Sala. Sedan herrarne kommit på en roligare fot med hvarandra, OC. Berg redogjort för sitt lefnadsbelopp och alla de diktade streck, han sade sig hafva bevått, blef IL meddelsammare och gaf sin nyvunne vän del af det brott, hvarför han var anklagad. Innehållet af Höglunds meddelande var hufvudsakligen att han begått mordet på Per Jonsson. Höglund, som visste att P. J:n skulle den aftonen m se sig hem från tinget i Köping, gick g sitt ofter och, sedan P. J:n passerat honom förbi, följde efter till dess de komm in i tätaste skogen, der han, sedan P. J:n vändt sig om och tilltalat honom, aflossade det dödande skottet som var laddadt med två kulor och träffade i högra sidan af bröstet. IIan hörde då huru P. J:n föll i marken, tilltalade honom och straxt derpå reste sig upp. II., som icke vågade stanna längre, begaf sig på en omväg till hemmet. Pistolen var köpt i en salubod i Tyska brinken i Stockholm. Af en skräddaregesäll, som varit inne då handeln skedde, fick han anvisning på hvar kulor och krut kunde köpas. Vidare berättade II. för Wijkman, att pistolen och kruthornet skulle vara nergräfda under en granbuske ett kort stycke öster om RKenstensbacken till venster om vägen. Uppmanade sin nattkamrat att försöka taga a på dessa saker, kasta bort kruthornet, men sälja pistolen, ehuru icke förrän bortom strengnäs, på det den icke skulle blifva igenkänd. Ilälften at penningarna för pistolen borde lemnas till hustrun och den andra hälften behållas. Då Wijkman tillfrågade Höglund om husstrun och dottern egde någon del i brottet, svarades att dessa visserligen voro förargade på P. Jonsson, men för öfrigt ovetande derom. Du skulle se mig inför ratten, säger II., -huru enfaldig och dum jag står der, och det är det allrabästa. Jag kommer aldrig att bekänna. Några knallhattar, som han vid häktandet i Kungsör innehade, sade han sig hafva fuskat bort, då han vid ett tillfälle fick tillstånd att gå ut; två hade emellertid fallit ur papperet och funnos i fickan. Iluru stor otur detta än var, såger han, svängde jag mig så fint och inbillade dem, att jag skjutit med sådana mellan stenar-. N ånger öfver brottet kände han icke och orsaken till dess begående var hat till P. J:n i anledning af en process, som denne vunnit. Under hela samtalet i häktet, som i förbigående sagdt var vida vidlyfti än hvad utrymmet här tillåter oss meddela, sig Höglund mycket försigtig, undersökte rummet, för att förvissa s om att inga lyssnare funnos, talade sjelf tyst och nedtystade Wijkman esomoftast. Sedan hr Wijkman genom ett tecken gifvit sin önskan att bli utsläppt tillkänna, skedde detta, sedan samtalet pågått i två timmar. Hörd på ed, berätade hr Wijkman hela innehållet af samtalet inför rätten. På domarens uppmaning att bekänna, svarade Höglund, att han var oskyldig, ville till en början påstå att icke något sådant samtal förts i häktet; men då han slutligen erkände att något i den vägen yttrats, pästod han, att hvad han då sade, var osanning o. s Stadovaktmästaren KE. Pettersson, som under tiden medan hr Wijkmaa vistades hos fången i häktet och en gång vid en föregående ransåkning. då Höglund hos g i häktet hade en fänge vid namn Göthe, stått i ett till häktet närgränsande rum och lyssnat till samtalen, aslade sitt vittnesmål, hvilket öfverensstämde med hr W ijkmans i hufvudsaken, ehuru ett och annat gått förloradt till följe af svärigheten för vittnet att höra samtalen. Under det vittnet Pettersson aflade sitt vittnesmål, började den tilltalade småningom att svigta afkastade sin rock, blef askgrå i ansigtet, syntes i blicken matt och ytterst lidande af samvetsqval samt nedföll slutligen afdanad i den närvarande gevaldigerns armar och måste föras ut ur tingssalen, sedan han en stund derefter något hemtat sig, dock icke mer än att han måste ledas af två personer. Sedan två andra vittnen hörts och Höglund icke heller kunnat förmås till bekännelse uppsköts målet. Höglund förvaras i länshäktet i Westerås.