Göteborgsposten – 26 januari 1870, sida 2

Hennes lif var derföre mycket ensligt, och hade hon ej haft sina soglar och sina två Angorakattor skulle hon varit nåstan lika ensam som en cellfånge. Det fanns blott en person som ofta kom till husct och denne var sir Reginald Eversleigh. Den unge baroneten var nödsakad att på hvad sätt han kunde lefva på sin inkomst af femhundra pund om året; men som han ej öfvergifvit sina gamla vanor, sina gamla laster, var denna inkomst, som för en ordentlig menniska skulle varit fullt tillräcklig, för honom knappt nog till att med tillfälliga afbetalningar tysta de mest enträgna fordringsegarne. Han bebodde en våning på en gata som ledde ned till the Strand, men tillbragte en stor del af sitt lif vid Thamesflodens strand mellan Chelsea och Fulham. Egarinnan af detta hus var en dame som kallade sig enka, men om hvars verkliga ställning verlden visste föga. Hon sades vara af österrikisk härkomst och enka efter en österrikisk officer. Hennes namn var Pauline Durski. Hon hade redan lemnat ungdomens friska blomningstid bakom sig, ty hon tycktes åtminstone vara tretio år gammal. Men hennes skönhet var af det briljanta slag som ej behöfver ungdomens behag. Hon var en ståtlig, drottninglik qvinna. IIon hade denna snöhvita bländande hy, som är ett så sällsynt behag. Hennes hår var guldgult och låg i vågor öfver hennes breda hvita panna. Det var dock ett behag som hon saknade, nemligen uttryckets. Det fanns en brist på värma i detta vackra ansigte. De klara blå ögonen voro hårda; de rosiga läpparne hade