Göteborgsposten – 25 januari 1870, sida 2

Desse tre fartyg ständigt ute på sjön gåfvo George Jernam ansenlig vinst. Hans lif hade varit äfventyrligt efter brodrens död, ehuru sorgen deröfver för en lång tid betog honom all verksamhetslust och ehuru han ej längre mnärde samma drömmar om ett blifvande lyckligt hem i England, sedan hans omständigheter blifvit så lyckliga att de kunde tillåta honom bosätta sig. Att bosätta sig hade dock aldrig varit öfverensstämmande med George Jernams lynne, och nu var det honom ännu mera motbjudande då eden käre gamle Val — som han nu i tankarne liksom fordom i verkligheten kallade sin bror — ej lefde för att med honom dela ett lugnt och trefligt hem. litt sådant egde nu alls ingen dragningskraft för George. Han sökte bära sin sorg med ståndaktighet och började snart arbeta med ifver, såsom män — lyckligtvis för dem — måste arbeta under alla lifvets vexlingar och förändringar, tills den allra sista förändringen inträffar. I början hade törsten efter hämnd på broderns mördare varit stark äfven hos George — nästan lika stark som den varit och fortfor att vara hos Harker; men de båda männens naturer voro väsendtligen olika. George Jernam hade hvarken Yoyce Harkers doggartade ihärdighet eller den vilda kraft som doldes under dennes vanskapliga yttre, och den långa, sluga, outtröttliga vaksamhet hvaråt Yoyee Harker egnade sig skulle ha varit en omöjlighet för sjökaptenens mera öppna och glädtiga natur. Han hade varmt besvarat Harkers bref; han hade fullkomligt godkännt de utbetalningar denne gjort i och för