Göteborgsposten – 25 januari 1870, sida 1

— Jag skall ej göra er vågra frågor. — Och ni skall tjena mig troget — blindt? — Ja, både troget och blindt. — Jag tror att jag kan förlita mig på er, sade Honoria allvarsamt. Och nu skall jag tala fritt. Det är två män hvilka jag vill hålla en spion på. Jag vill veta hvarje handliog af dem, hvarje ord som de tala, hvarje deras hjertans hemlighet — jag önskar vara ett osedt vittne under deras ensliga stunder, en osynlig gäst i hvarje samqväm hvari de deltaga. Jag vill vara nära dem alltid, andligt om ej kroppsligt. Jag vill följa dem steg för steg huru mörka och slivpriga deras vägar än må vara. Detta är mitt liss ändamål; men jag är qvinna — oförmögen att handla fritt — bunden som endast qvinnor äro bundna. Börjar ni nu förstå hvad jag fordrar af er? — Jag tror mig göra det. — Mr Larkspur, fortfor Honoria energiskt, jag vill att ni skall vara mitt andra jag. Jag vill att ni skall bli dessa båda mäns skugga. Hvart de än gå, mästo ni följa — i en eller annan skepnad måste ni följa dem, dag och natt. Det är naturligtvis ett svårt värf jag fordrar af er. Ni får afgöra om det är omöjligt. . — Omöjligt — på intet sätt. Ingenting är omöjligt för en man som i tjugo år varit Bow Street-spanare. Ni vet ej hvad vi gamla Bow Street-spanare kunna uträtta då vi äro af äkta sorten. Jag har hört mycket talas om Fooshay, som stod i spetsen för Bonapartes polis — men vet ni Fooshay var en dåre i jemförelse med oss. Jag har uträttat lika mycket och mera än hvad ni nu talar