Göteborgsposten – 24 januari 1870, sida 1

ensam och ledig. Han var en liten rödhårig mun, ungefär sextio år gammal, torr och mager, med skarp näsa, liknande ett näbb och långa tunna armar, som slutade i stora händer liknande en roffogels klor. På det hela taget såg mr Larkspur ut som en gammal gam, hvilken undergått en partiel omgestaltning till en mensklig varelse. Honoria blef på intet sätt afskräckt af denne mans utseende. Hon såg att han var slug och trodde honom just vara den person hon i närvarande fall hade behot af. — Jag har hört sägas att ni är skicklig i att bedrifva hemliga spaningar, sade hon, och jag önskar att genast taga era tjenster i anspråk. Har ni tid att egna er åt det värf jag vill uppdraga åt er? Mr Larkspur var en man som sällan besvarade ens de enklaste frågor innan han noga betänkt sig och omsorgsfullt öfvervägt hvarje ord som blifvit yttradt till honom. Han var en man som gjort försigtighet till den ledande principen i sitt lif och han betraktade hvarje menniska som han under loppet af sin bana mötte såsom en person dender med större eller mindre sannolikhet skulle draga honom vid näsan. Mr Larkspurs stolthet var att han aldrig blifvit dragen vid näsan. — Jag har mer än cen gång varit mycket nära att blifva det, sade han till sina förtrogna viänver när han gick så långt från sina vanor att han yttrade sig förtroligt. Jag har ofta med knapp nöd undgått att bli lurad. Det finnes bedragare så sluga, att den aldra vandaste knappt