Göteborgsposten – 22 januari 1870, sida 1

med god smak CM PlåtttJyA oc mUS118 en följande: Mordet var en politisk handling, säkerligen icke öfverlagd (!), men den var et I uttryck af det gränslösa hat, som den bonaparteska familjen hyser till den nyaste oppositionen. En icke öfverlagd politisk handling was ist das? Och skulle man icke snarare omvändt kunna säga vatt de händelser sor föregingo och efterföljt mordet äro uttryck at det gränslösa hat, som den nyaste oppositionen hyser till den bonaparteska familjen och som yttrat och yttrar sig i de smutsigaste och mest skandalösa anfall mot hvar och en, som står i närmare eller fjärmare slägtskapsförbindelse till estatsstreckets upphofsman. Men icke skrifva vi någon politisk krönika och derföre låta vi politiken fara. Rätt putslustigt förekommer det emellertid, när vår ofvanantydda blodtörstiga och mordlystna kollega midt uppe i sina hårresande nutidsoch framtidsfunderingar påstår om en afliden aktad affärsman att han bedrifvit kufvud affärer. Hu då! Men kanske tänkte bladet endast på — kålhufvuden! Efter som vi så här alldeles osörhappandes kommit in på ett slags Tidnings-öfversigt vore det skada att undanhålla våra läsare följande utdrag ur N:o I för i år af Tid ning för IHästvänner hvari det under rubriken Nyärsbetraktelser, bl. a. heter: ——— — Män, hvilka en gång erfarit den ädla sportens tjusningskraft, kunna ej mera hysa intreso för de gödda, flämtande, för mancgen uppfödda, i mancgen lefvande och i mancgen döende hästkreaturen. Så snart vårsolen förjagat de sista drifvorna, längta de ut till det fria fältet, för att i manlig täflan pröfva sin egen styrka och oförskräckthet, sina kraftfulla, härdade och uthålliga hästars lejonhjertan(!). Om vetande är detsamma som makt, om rikedom är liktydigt med oberoende, så är sport : helsa; och derföre heder och ära åt de män, hvilka med erfaren hand tecknat ett program så fackmessigt, så intressant och ändamålsenligt, som det nedanstående) och derigenom iståndsatt den ridderliga. svenska ungdomen, att bevisa det mandom mod och morska män ej försvunnit ur gamla Sverige på samma gång som den sista folkvisans dallrande harpotoner dogo bort öfver den lugna insjöns yta. och ett stycke längre fram: Ännu hafva ej valdhornen blåst fanfaren till det Ilallali, på hvilket hirschfängaren får stötas i den försåtliga lojhetens bröst. — Men striden har åtminstone börjat; åsigter uttalas och bekämpas; systemet pröfvas med kärlek och sakkunskap; vederbörande kunna ej längre tillsluta sina ögon för sakens nationalockonomiska betydelse; seglen hänga ej mera slappa vid masterna, de fyllas af en friskare bris, erfarne styrmän ila till rodret och om Gud vill, kan den af en mångårig stiltje hemsökta farkosten kallad -Sbenska käslafveln, ändteligen en gång segla in i den stormfria hamnen. samt till slut: Således hand i hand med hvarje fosterlandsvän vilja vi förbereda fäderneslandets jordmån för svensk sport och rationell hästafvel. Måtte de späda plantorna uppspira lika frodigt som den nordiska granen, hvilken på en ofruktbar jord med rötterna slingrade kring granitblock, kraftigt och stolt reser sin topp öfver den susande furuskogen. Å Hvilken poesi i denna prosa, en poes som vi voro frestade att kalla pobsie equestre! Hvilken älskvärd blandning utsökta fraser: den sista folkvisans dallrande harpotoner, den försåtliga lojhetens bröst, sarkosten kallad Svenska hästtafveln, och hur nätt, hur fyndigt, att likna de små söta, rationellt uppdragna fölungarne vid den nordiska granen, som reser sin topp öfver den susande suruskogenDet är den stolte Godolphins fullblodiga afkomling, den fina, prisvinnande racehästen, som förnämt höjer sitt nobelt formade hufvud öfver bondkrattornas och åkarkamparnes vanbördiga slägte. Se der en stil som bländar och förvånar, man känner sig ungefär lika öfverraskal som om man skulle träffa på en bukett violer i en hackelsekista, det är ryktborsten och hästskrapan omlindade med blomsterguirlander! Hvilken evärdelig skada att icke ega en sådan referent för — Cirkus Salamonsky! Ty hr Salamonsky har lyckats här förvärfva sig en ofantlig, att icke säga oerhörd publik. Noga räknadt, torde det dock vara bäst att denna sjelf får utöfva kritiken. Hvem skulle väl för några månader sedan ha trott, att hos sagde publik slumrade en så obetvingelig passion för hippologiska prestationer, att den, om icke helt och hållet, likväl till en ganska olycksdiger grad skulle uttränga smaken för den verkliga konsten? Man torde förstå hvartåt vi syfta och detta framgår alldeles klart af följande utdrag ur några verser, hvilka föredrogos i ett gladt lag en alton i den förflutna veckan: Uti vårt gamla nåd-år Sextinio Stod den sig ej så illa just vår scen, Och man väl kunnat våga ett mot tio: ÅÄn ett qvartal den står på sina ben! I alla fall vår göteborgska Clio Dock sagt rätt mycket godt om den allt rein .. Men Ödet kom i form af Cirque och fogade Att hopen sig till Heden skocktals knogade. Väl Ahlström ömt sågs älska, brinna, lida, Väl Boström var en bof, ja, med besked — Men Burgess syntes på arenan glida, Gick der på klot och tog publiken med. Visst Wagner-Benedict på ord tycks rida — Men hvad var det, då Salamonsky red; Så kom herr Blennow fram med pudlar fyra, Då kom man i en verklig rabies-yra! Ja, Salamonsky vet, hvar skon tycks klämma, Ger barnspektakler och till half entråo, Nu hela hushåll lemna pigan hemma Och gå båd små och stora dit att se... Der alla åldrar höja upp sin stämma Från bas till gäll diskant lofsjungande ... Vi aldrig haft så roligt, alla tycka, Sein Kasperle vid hamnen gjorde lycka!