Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 2

för att med en enda blick uppfatta, att de ringar som buros af hans hyresgäst voro värda en liten förmögenhet. — Hm! mumlade mr Mulck då han återvände till sitt beqväma arbetsrum; deder diamanterna berätta en hel historia. Det är något hemlighetsfullt hos min hyresgäst. Men i alla fall kan jag vara säker om min hyra — det är en tröst. Under det värden var försjunken i dessa funderingar, sysselsatte sig hans hyresgäst på ett sätt som säkert skulle ha väckt hans nyfikenhet, om han sett henne i detta ögonblick. Hon hade fallit på knä framför en låg ländstol -— med ansigtet doldt i händerna under det hennes smärta gestalt skakades af konvulsiviska snyftningar. — Mitt barn! utropade hon i nästan oartikulerade ljud; min älskling, min idol! — det är så bittert att vara skild från dig! så bittert! så bittert! Tidigt på morgonen efter sin ankomst till London åkte Honoria Eversleigh, annars mrs Eden kallad, till en person som hette Andrew Larlespur och som bodde vid Lyones Inn. Den detektiva polisen stod ej. vid den tiden på samma höjd af fullkomlighet som nu; men äfven då funnos män hvilka egnade sitt lif åt privata spaningar och uppdagande af sällsamma hemligheter och mystiska tilldragelser. (Forts.)