Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 2

Hon satt så att hon belystes af skenet från en lampa utan skärm då han inträdde i rummet. Hennes svarta sidenklädning var ett mönster af enkelhet och dess mörka glans afbröts endast af den hvita kragen kring hennes hals. Hennes bleka ansigte tycktes hvitt som elfenben vid kontrasten mot de djupa mörka ögonen och de bågformiga mörkbruna ögonbrynen. Damen förklarade sig fullkomligt belåten med alla de anordningar som blifvit gjorda för hennes trefnad. — Jag är i London för en vigtig affärs skull, sade hon, och skall derföre ej ha stora mottagningar; men jag torde behöfva ha många samtal med affärsmän och förlitar mig på att mina angelägenheter ej göras till föremål för sqaller eller nyfikenhet hvarken i detta hus eller utom detsamma. Mr Mulck förklarade att han var den siste person i verlden som sprang med sqvaller och att hans två tjenarinnor, båda gamla qvinnor, äfven voro pålitliga. Sedan han yttrat detta, tog han afsked och kastade dervid ytterligare en blick på den vackra främlingen. Hon hade försjunkit i en ställning som förrådde fullkomlig sinnesfrånvaro. Hennes armbåge stöddes mot bordet vid hennes sida; hennes ögon beskuggades af hennes hand. På denna hvita fina hand såg Jacob Mulck diamanter, sådana som ej ofta blefvo sedda på hyresgästernas vid Percy Street fingrar. Mr Mulck råkade bedrifva handel med diamanter och han förstod sig tillräckligt på sådana