Göteborgsposten – 20 januari 1870, sida 2

m. at atskIIIIRA ÖIILIIVIIU trodb Några Ord med anledning af frågor för dagen.) Det finnes en gammal regel, som bjuder att taga hvarje sak sådan den är utan attsammanblanda den med föremål, som höra till helt andra områden. I afseende på menniskans praktiska sträfvanden kan den så uttryckas: låt alltid din verksamhet riktas på och bestämmas af ett klart fattadt syftemål, så att du vet, hvad du vill, och använder just de medel, som för din afsigt äro de verksammaste och ändamålsenligaste. Låt vara, att det finnes en oändlig mångfald af högst aktningsvärda och för samhällets trefnad nödvändiga verksamhetsarter jemte den, åt hvilken du beslutit att egna dina krafter, så bör du dock komma ihåg, att hvarje verksamhet kräfver sin egen man. Splittra din kraft så litet som möjligt; eftersträfva grundlighet och intensitet framför en ytlig mångsidighet, som förvånar, men föga uträttar. Har denna regel alltid varit gällande eller åtminstone alltid bort vara det i hvarje ordnadt och civiliseradt samhälle, så är dess efterlefnad för vår tid framför allt nödvändig. Med den konkurrens, som numera råder i alla riktningar, och de uppdrifna anspråk på arbetets fulländning, som förefinnas hos den konsumerande allmänheten, kräfver hvarje yrke en färdighet och skicklighet, som vinnes endast genom årslånga öfningar och förarbeten. Det är derföre skomakaren ej nu mera sjelf tillverkar sina skostift eller skräddaren tvinnar sin tråd, det är derföre som mekanikern vid tillverkning af nutidens snabbskjutande förstörelseverktyg fördelar utförandet af de särskilda partierna mellan de väl instruerade mekaniska arbetarne, det är ock på grund derutaf som den grundsats alltmer gjort sig gällande, att hvarje land bör vid sin produktion inskränka sig till sådana alster, till hvilkas frambringande det, på grund af sin naturliga beskaffenhet, är företrädesvis anvisadt. Det är grundsatsen om fördelen och vigten af arbetets fördelning, som på detta sätt i alla möjliga riktningar gjort sig erkänd och vunnit tillämpning. Och denna grundsats gäller lika mycket om de högre arterna af mensklig verksamhet. I medeltiden, då vetenskapens fält ej var så vidsträckt som nu, funnos lärde, som med befogade anspråk kunde uppträda såsom doktorer i vetenskapens alla grenar, som i alla möjliga riktningar stodo på höjden af sin tids bildning, som m. e. o. med minne och tankekraft omfattadeomne scibile. Men hvar finner man väl nu en jurist, som derjemte vunnit ryktbarhet såsom läkare, en skicklig botaniker, som förvånat verlden med epokgörande upptäckter inom den rena filososien. Polyhistorernas tid är förbi. Ty om man ock måste medgifva, att menniskor finnas, som synas räcka till för allt, som förstå allting och fälla afgörande omdömen om allt, hvaröfver det kan tillkomma en menniska att döma, så torde dock dessa personers karakteristiska drag snarare vara en yttre bildbarhet än grundlig bildning, snarare sjelftillit och tilltagsenhet än verklig öfverlägsenhet. För öfrigt är antalet af dessa mångsidigt utrustade varelser olyckligtvis eller lyckligtvis allt för ringa, för att den uppställda regelns giltighet af detta förhållande skulle kunna lida något intrång. När man således i en tidning, som för sin hållning just i afseende på de statsekonomiska och rent praktiska frågorna med rätta vunnit ett så allmänt erkännande som II. o. S. T., finner uppsatser, som med den nämnda grundsatsen stå i uppenbar strid, så kan man ej återhålla sin förvåning. Och när landets jordbrukande befolkning manas att — låt vara blott för husbehof — gripa till lästen och synålen — ja, då kan man icke annat än med djupt deltagande tänka på de beskedliga byskräddarnes olyckliga öde. För sin utkomsts skull måste dessa naturligen taga sin tillflykt till städerna — och utan tvifvel torde den deraf föranledda ökade konkurrensen medföra för afnämarnes kassor ganska lyckliga följder i och för de uppjagade prisernas nedtryckande inom rimlighetens gränser. Vi vilja här icke ens vidröra de samhällsvådliga konflikter, som kunna uppstå till följe at detta sammanfösande af oförenbara elementer, der den ena sidans yrkesmän anse, att de lida intrång i sina ärfda eller dyrt förvärfda rättigheter och derföre med hänförelsens eld kämpa pro aris et focisk, de andre åter, drifna af hungerns, all besinning döfvande raseri, med all makt sträfva att ur de förras munnar rycka till sig en bit bröd för sig sjelfva och sina utsvultna barn! Men vore det ej bäst och för samtlige parterna mest inbringande att lemna våra handtverkare i oqvald besittning af den verksamhetssfer de förvärfvat sig och lära vårt landtfolk att bättre, än det nu förstår, sköta sin plog och fruktbargöra sina tegar? Vore det ej förståndigare att hänvisa vår sträfsamma allmoge på landet för de stunder, den lämpligen kan stjäla undan från sitt mest maktpåliggande värf, till sådane slöjder, som för hvarje ort äro de bäst passande? Låt Morakarlen sälja sina väggur, Bollebygdaren stafra ihop sina baljor och Helsingen bleka sina näsdukar, låt skrädderiet och skomakeriet blomstra, hvarhelst en lämplig jordmån finnes för dessa plantor, men — märk väl — låt dem bedrifvas såsom förvärfskälla, ej blott till husbehof. Ty den regeln står fast, att färdighet i många riktningar oftast blir skicklighet i ingen, och fordran, att en skall ) Bristande utrymme har någon tid fördröjt införandet af ofvanstående uppsats, hvilken, som läsaren snart torde finna, berör trenne i Handelsoch Sjöf.-tidningen nyligen behandlade frågor: husslöjden,