Göteborgsposten – 20 januari 1870, sida 2

Under några minuter var den stackars Susan alldeles öfverväldigad af förskräckelse. Derefter flögo hennes tankar med ens tillbaka till den person hvars bild stått för hennes själ hela aftonen. Var det ej just möjligt, att den vackre unge bagaren kunde ha något mycket enskildt att säga henne, och att han på detta hemlighetsfulla sätt kommit för att säga henne det? Ater hördes samma långsamma knackning mot fönsterluckan. Denna gång samlade Susan Trott allt sitt mod, tög ljuset i hand och gick till den lilla dörr som förde från köket ut till bakgården. Hon öppnade dörren och tittade försigtigt ut. Ingen syntes till — den retsamme bagaren hade utan tvifvel för afsigt att skrämma henne. Susan beslöt att ej låta skrämma sig af sin hjerteväns skälmstycke och trippade modigt ut på gården, fortfarande med ljuset i hand. Vid första steg hon tog, blåstes ljuset ut af vinden; men detta var naturligtvis af föga vigt, alldenstund månskenet gjorde hvarje föremål lika klart och tydligt som om Get varit midt på dagen. — Jag vet hvem det är, ropade Susan så högt att hon trodde sig böra höras af bagaren. Det är en stor skam att försöka skrämma en stackars flicka som sitter alldeles ensam och arbetar. Hon hade knappt yttrat dessa ord då ljuset föll ur hennes framräckta hand och hon stannade orörlig på gångstigen — en verklig bild af fruktan.