Göteborgsposten – 19 januari 1870, sida 1

periodisk skrift 10 4, af prenumerationspriset i postafgift, dock att densamma aldrig må undorstiga ett visst fastsatt minimum. Hvad slutligen beträffar den nu ofta medgifva portofriheten åt broschyrer, som blikvit med bevillningsstämpel försedda, föreslår styrelsen att en dylik except onel förmån åt ett visst slag af böcker måtte alldeles försvinna; hvartill skäl så mycket mer förefinnes, som hädanefter afgisterna tör paketutvexlingen skulle betydligt nedsättas och tillfälle dessutom redan nu är beredt att under band mot billig afgift försända alla slag af trycksaker. En tråga af principiel betydelse är den om upphörandet af tribrefsrätten för statens embetsverk och tjenstemän i tjensteärenden. Enär postverket vid sitt första inrättande utan tvifvel hufvudsakligen afsett befordrandet af brefvexlingen i statens ärenden och först i andra hand underlättandet af den enskilda korrespondensen, var det naturligt att detsamma skulle erhålla karakteren af stalainrättning. Och man ansåg då att det blott skulle leda till onödig omgång, om den ena stalsinstitutionen måste till den andra erlägga betalning för af densamma åmjutna förmåner. Poststyrelsen, som förmenar att i fordna dagar skäl icke helt och hållet saknats för den åsigten att någon särskild afgilt icke borde utgå för brefvexlingen i statens angelägenheter, anser att förändrade omständigheter likväl numera göra det önskligt att denna statssunktionärernas fribrefsrätt upphör och att statens försändelser med posten i allo sättas i ölverensstämmelso med det förhållande som råder, när försändelser för statens räkning ske medelst staten tillhörige jernvägar. De skäl för förändringar, som styrelsen anför, äro många och olikartade, af bvilka vi blott referera de hufvudsakligaste. Först och främst! är fribrefsrättens upphäfvande, enligt dess mening, det enda verksamma medlet till att förekomma de missbruk, som alltid åtföljt och förmodligen ännu åtfölja begagnandet af denna rättighet. Vidare: om, såsom man kan antaga, I riksdagens anhållan angående postföringsbe svärets skiljande från jordbruket bifalles, och särskilda anslag at statsmedel således bli nöliga för att ersätta den förlust som derigenom Irabbar postverket, torde ingen lämpligare utväg än den nu föreslagna finnas för att e. vålla en dylik ersättning. Slutligen kan ingen I idpunkt vara mera gynnsam än den närvaande för införandet at denna reform, emedan allt fall genomgripande förändringar på öfriga områden inom postväsendet äro på förslag att renomföras.