Göteborgsposten – 17 januari 1870, sida 2

— Är det så utropade! Svarte Milsom vildt; om ni ej vore min dotter, hvarföre har ni då blifvet vand att kalla mig er far? — Emedan jag tvingades att göra det. Jag minns att jag blef befalld att kalla er min far. Jag minnes att jag fick stryk emedan jag vägrade att göra det — fick stryk tills jag gaf vika af fruktan att bli slagen till döds. Oh, det var en glad och lycklig barndom, eller hur, Thomas Milsom? En barndom på hvilken man kan blicka tillbaka med kärlek och saknad. Och nu då ni finner att rikedomen höjt mig ur den dy dit ni kastade mig, kommer ni till mig för att begära er andel af denna rikedom, eller hur? — Rätt gissadt, mylady, svarade mr Milsom med fullkomlig köld. Hvad bryr jag mig om några hårda ord mer eller mindre — de krossa inga ben, och dessutom är jag van vid sådana. Hvad jag önskar är penningar, kontanta penningar och fullt upp af dem. Ni kan gå på med era vackra fraser blott ni löser på pungen; penningar måste jag ha med godo eller ondo och jag vill ha en god summa till att börja med. — Ni vill ha en god summa, sade Honoria lugnt; huru mycket vill ni då ha? — Äh, jag skall vara moderat. Femtusen pund — att börja med. — Och ni väntar att få denna summa af mig? — Naturligtvis gör jag det. — Femtusen pund? — Femtusen pund kontanta penningar.