Göteborgsposten – 14 januari 1870, sida 2

— Det var en vandringsman som gaf mig det — en vandringsman som jag mötte i byn. Jag skall vänta på svaret och föra det tillbaka till värdshuset Höns och kycklingar. — Huru vågar ni bära till lady Eversleigh ett bref som gifvits er af en kringstrykare — ett tiggarebref naturligtvis! Jag förvånar mig öfver er oförskämdhet. — Jag visste ej att det var något ondt med det, sade unga Beckett. Han sade till mig så här: Om mylady blott får syn rå brefvet, skall hon besvara det genast; spring nu, sade han, det gäller lif eller död och ingen tid är att förspilla. Dessa ord gjorde Jane Payland helt förbryllad. Hvad skulle hon göra? Hennes egen åsigt var att brefvet var skrifvet af någon oförskämd bedragare och att det skulle vara dårskap att lemna det till lady Evorsleigh. Men om brefvet verkligen vore af vigt? Om det verkligen låge någon betydelse i gossens ord? Var det ej hennes skyldighet att framlemna brefvet till lady Eversleigh? — Stanna här tills jag återkommer, sade hon i det hon pekade på en bänk. Gossen satte sig på yttersta ändan af bänken och lade hatten på knäna. Jane Payland gick direkte till de rum som beboddes af lady Eversleigh. Honoria såg ej upp då Jane Payland inträdde i rummet. Det syntes att hon satt försjunken i sorgliga tankar. — Jag ber om förlåtelse för att jag stör er, mylady, sade Jane; men en gosse från byn har hitfört ett bref som han fått af en vandrare, och efter hvad han påstår