Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 3

nov HUA ullllallaL 110110111, S811—4 daglönare, som författat artikeln. Artikelns författare, Grousset, en af dessa många radikala skriblerer som nu frossa på kandalens ostkant lika råttor, skickade då genast ett par kamrater, Victor Noir och Fonville, för att uppsöka prinsen och tvinga honom att afbedja det förolämpande uttrycket. I stället sporde prinsen dem, om äfven de voro af Rochefort utsända daglönare, hvarpå Noir i uppblossande vrede gaf prinsen ett slag i ansigtet. Prinsen blef ej Noir svaret skyldig på denna grofva förolämpning, utan sköt ned honom som en hund, naturligtvis derför att han ej ansåg sig kunna duellera med honom. Ehuru man ej bort vänta ett så öfveriladt steg af den redan mellan 50 och 60 år gamle prinsen, bör man likväl icke döma honom för strängt. Noirs kamrat skyndade emellertid genast att angifva prinsen som mördare, hvarom anmiilan skyndsamt afgick till justitieministern Ollivier, som genast gaf befallning om hans höghets häktning, hvilken ätgärds verkställande denne lik förekom, i det han sjelf angaf sig hos polispresekten, som lät föra honom till eriet. Concie Det var af vigt för den nye justitieministern såväl som för kejsaren och hela det nya systemet i allmänhet, att man ej dröjde med att låta lagen hiär verka, för att icke gitva de vadikala tillfälle till anledning att kasta någon skugga öfver rättvisans gång, desto mera som sagt till embetsmännen ollivier dagarne förut i sitt departement, att rättvisan mäste framför ult skipas och inga biorsaker, politiska eller andra, säledes ej heller dynastiska, t ida hindrande i vägen härför. Också innehöll Offciela Tidningen redan följande morgon, eller i förrgår, ett meddelande, enligt hvilket kejsaren sta domstolen, för att bestämma ittande i anklagelsetillstand sammankallat hö öfver prinsens förs för begånget mord. Pierre Napoleon, som är ogift, lär vara i flera asscenden en något tvetydig personlighet och eger, såsom flera Bonaparter ej det biista rykte om sig. I det radikala lägret skall man naturligtvis ifrigt söka att, såsom det heter, göra politiskt kapital af denna tilldragelse, hvilken väl dock kan antagas skola förlöpa sasom ett blott blodigt och för kejsaren sjelf obehagligt intermezzo 1 det stora ombildningsarbete, som för miirvarande pågår, ehuru det är tydligt, att de radikala funnit en för sina bearbetningar ingalunda alltför otacksam jordmån i parisergarnisonen. Detta synes bl. a. deraf, att den radikale Gambetta i sjelfva lagstiftande församlingen gjort en bitter anmärkning till krigsministern, derför att soldaterna ej tillätes bevista folkmötena, hvartill ministern genmälte, att han fortfarande skulle förbjuda det, tillägvande, att han redan skickat flera underofsiverare till Afrika, de der kolporterat upprorsskrifter. Sjelfva Ollivier tog härvid till ordet, sägande bl. a.: Regeringen kan ej göras till Iekboll för fraktioner; ordning och säkerhet äro garantier för friheten. Regeringen aktar den verkliga oppositionen för högt, för att vilja tillskrifva den afsigten att tillställa emöterIlon vill en fullständig lojal frihet, men utan Svaghet. bet är i sanning icke nägra haradisiskt fridfulla dagar, den nya regeringen sålunda har att vänta sie. Men den synes skrida kraftigt och lugnt framåt mot det föresatta mäletHvarje post bringar oss nya och betecknande notiser derom. Så har utrikesministern Daru underdånigst föreställt kejsaren, att monarkens direkta brefvexling med cheferna för beskickningarne i utlandet ej längre kan fortfara — hvilken brefvexling varit mången föregående minister till förargelse och vallat kuriösa qvipro-quon, de der skola som anckdoter till det andra kejsardömets historia öfvergå till efterverlden. Å andra sidan har krigsministern af sina kolleger fått hålla till godo med den anmärk ningen, att utnämningarne till högre befattningar inom armen äfven skola beslutas inom ministerrådet och ej längre ensan t atgöras al kejsaren och krigsministern. I Fredags uppträdde ministrarne för första gången inom senaten. Ollivier bar svart track och Daru en deputerads drägt. Den senaro har ett kraftigt och ärligt ansigte. Ilan yttrar sig bestämdt, klart och sympatiskt. Trenne interpellationer väcktes. Den första om det ekumeniska mötet, hvilken skulle besvaras som om i Tisdagas; den andra om handelsfrägan, hvilken skall förhandlas idag, och den tredje om den inre politiken, som skall förhandlas om Lördag. I afseende på denna yttrade Darn: Hvad den inre politiken angår, så tror jag, att intet franskt kabinett blifvit bildadt, hvilket i förväg, i offentliga aktstycken på ett så öppet och klart sätt som vi tillkännagifvit sina planer, ider och principer. Vi ha fullständigt sagt, hvad vi vilja; vi ha undertecknat det program, som viföresatt ass Att utffe i äro ärliga män; vi