Göteborgsposten – 13 januari 1870, sida 2

Rattegangsoch polissaker. Rådhusrätten. Falska beskyllningar. I förgår förekom åter vid rådhusrätten målet mellan hofrättsnotarien FE. M. Lindman å ena sidan och hrr v. häradshöfd. Frans AImen, öfverskulten Alfr. AImen och konditorn Chr. Frick å andra sidan. Som bekant hade hr Lindman uttagit stämning å dessa tre hrr för det de skulle beskyllt honom vara författare till ett par här i staden utkolporterade nidskrifter, hvilka hade till afsigt att svärta åtskilliga personer inom detta samhälle. Då detta märkliga mål d. 14 sistl. December första gången förekom vid rådhusrätten förklarade samtliga de instämde sig fullkomligt oskyldige till de gjorda tillvitelserna. IIr Lindman begärde derföre ppskof med målet för att medelst vittnen styrka sitt påstående. Härtill lemnades också bifall af rådhusrätten och företogs målet åter till behandling i förgär. IIr Lindman inlemnade en skrift hvilken äralltför vidlyftig att i sin helhet återgifva utan anföra vi endast ur densamma följande: Såsom utveckling af käromålet och genmäle a hvad mina motparter vid föregående rättegångstillfället framställt emot mitt stämningspåstående, får jag härmed anföra följande: Härefter följde en längre afhandlnig om huru törtalet i hast kan sprida sig och hvilka förfärliga följder det oftast har med sig, hvarefter hr Lindman öfvergick till sjelfva saken samt framhöll huru nödvändigt det vore för honom som jurist att skydda sig för allt förtal. I skriften heter det sålunda vidare: IIuru nödvändigt detta steg (nemligen att frigöra sig från beskyllningen att vara pamflettskritvare) var äfven för min personliga säkerhet, visar sig deraf, att någon tid efter stämningens uttagande den sannskyldige författaren led öfverfall af en person, som ansåg sig hafva i smådeskrifterna blifvit förnärmad. Jag känner mycket väl de svårigheter, som ställa sig i vägen för att här skaffa bevisning och jag vet, att i allmänhet personer högst ogerna, ja motsträfvigt uppträda såsom vittnen, för att höras i en sak som denna. Vid ett tillfälle, som kan jemföras med det förevarande, har jag till och med varit vittne till det i psykologiskt afseende högst märkvärdiga fenomenet, att eljest mycket begåfvade män vid med dem anstäldt vittnesförhör nästan helt och hållet förlorat minnesförmågan. Men äfven om bevisningen icke skulle blifva fullständig, så återstår likväl för mig det hoppet att i allmänna opinionen finna ett kraftigt stöd emot förtalet. Det är numera för mig så mycket nödvändigare att efter yttersta förmåga och utan personliga konsiderationer fullfölja rättegången, som en del af tidningspressen, att döma efter andan och tonen i referaterna om denna sak, redan å allmänna opinionens arena ridderligt brutit en lans till fördel för mina. i social ställning mig öfverlägsna och väl förskansade motparter. Lyckligtvis har hr öfverskulten Almån, hvad honom sjelf beträffar, i någon mån för mig lättat bevisningens börda, i det han offentligen inför domstolen erkänt, att han anser mig vara författare till ifrågavarande pamfletter. IIr öfverskulten säger nemligen i sin vid förra rättegångstillfället upplästa skrift, att han icke hyst denna äsigt, ända till dess t. f. aktuarien vid rådhusrätt