Göteborgsposten – 12 januari 1870, sida 2

Uent, Salomon drandy, sade kaptenen, ifs In någon bekräftelse är af nöden. — Behöfves icke, kapten Copplestone. Regiuald Eversleigh bet vildt i sin mustaschprydda öfverläpp. Denne mens vittnesmål bevisade att lady Eversleigh ej hade förstört testamentet. Sir Oowald måste således sjelf ha brännt upp det dyrbara dokumentet. Af hvad anledning? En pinsam öfvertygelse blef nu förherrskande hos den unge baroneten. Han trodde att Mary Goodwins bref för andra. gången varit orsaken till att hans förhoppningar tillintetgjorts. En olycklig slump hade utan tvifvel låtit hans onkel få syn derpå efter testamentets undertecknande, och åsynen af detta bref hade erinrat sir Oswald om det allvarliga beslut han fattat vid Arlington Street. onjelplig ruin var nu den mörka utsigt som framställde sig för sir Reginald Eversleigh. Innehafvare af en tom titel och inkomst, som för en man af hans slösande vanor var nästan detsamma som ingenting, motsåg han ett eländigt lif i framtiden. Men han förbannade ej sina egna synder och laster för den olycka som de bragt öfver honom. Han förbannade den misslyckade utgången af Victor Carringtons planer och ansåg sig vara offret för Victor Carringtons blunder. Det resultat hvartill juryn kom efter coronerns förhör var att sir Oswald dött af gift, men hvem som gifvit honom det kunde ej genom vittnesberättelserna utrönas. Allmänna åsigten hos de personer som athört vittnesmålen var, att baroneten begått sjelfmord. Opinionen i