— Ni glömmer er, sir Reginald, sade coronern; ni är här som vittne, ej som anklagare. — Men kan jag väl hälla mig tyst då jag vet, att dender qvinnan är skyldig till ett brott, genom hvilket jag blifvit frånröfvad mitt arf? utropade den unge mannen passioneradt. Hvilken annan än hon hade intresse af att detta testamente blef förstördt? Hvilken hade så stor anledning som hon att önska min onkels död? Ivarför gömde hon sig qvar i slottet efter det hon föregaf sig skola ufresa, om ej för något brottsligt ändamål? Hon lomnade sina rum före skymningen efter att ha skrifvit ett afskedsbref till sin man. Hvar var hon och hvad gjorde hon, sedan hon lemnat dessa rum? — Låt mig besvara dessa frågor, sir Reginald Eversleigh, sade en röst från dörren. Den unge baroneten vände sig om och igenkände den som så yttrade sig. Det var hans onkels gamle vän, kapten Copplestone, som utan att bli bemirkt gjort sitt inträde i rummet under det Reginald afgifvit sitt vittnesmål. Han var fortfarande ur stånd att utan sin rullvagns tillhjelp kunna fortskaffa sig. — Låt mig besvara dessa frågor, upprepade han; jag har nyss fått höra i hvilken pinsam belägenhet lady Eversleigh befinner sig. Jag anhåller att genast få aflågga vittneseden, ty mitt vittnesmål torde vara af vigt för denna dame. Reginald såg sig ur stånd att bestrida kantenens rättighet att bli hörd, oaktadt han gerna skulle velat göra det. Lady Eversleigh visade för första gången under denna