mr Esversleigh — eller sir Reginald Eversleigh — jag trodde hene och jag tror henne ännu. — Kapten Copplestone, sade coronern, vi behöfva ej veta alla dessa enskildheter; frågan är blott — här inträdde lady Eversleigh i ert rum och när lemnade hon det? — Hon kom till mig i skymningen och lemnade mig ej förrän nästa morgon efter upptäckten af sin mans död. När hon berättat mig sin historia och forklarat sin afsigt vara att genast lemna slottet, bad jag henne qvarstanna till nästa dag. Hon skulle vara trygg i mina rum, sade jag henne. Ingen utom min gamle betjent och jag tjelf skulle få veta att hon fanns qvar i slottet, och nästa dagj då sir Oswalds vrede lugnats af eftertankan, skulle jag måhända kunna med framgång medla för den qvinna, på hvars oskuld jag obetingadt trodde, oaktadt alla omständigheter tycktes bevisa att hon var skyldig. Lady Eversleigh kände mitt inflytande öfver hennes man, och efter något öfvertalande samtyckte hon att följa mitt råd. Min sataniska gikt var händelsevis denna natt värre än vanligt, och min väns hustru hjelpte betjenten att sköta om mig med cn engels eller en barmhertighetssysters tålamod. Från början till slutet af denna natt lemnade hon ej en enda gång mina rum. Hon kom innan testamentet kunde ha blifvit färdigt och lemnade mig ej förrän ofter sir Oswalds död. — Ert vittnesmål är afgörande, kapten Copplestone och befriar mylady från alla misstankar, sade coronern. — Mitt vittnesmål kan bekräftas af min gamle be