Göteborgsposten – 11 januari 1870, sida 1

ett samtal. Då han blifvit ensam på sitt rum skar han tänderna af raseri. — Pårar! tölpar! idioter ha vi varit med våra djupt anlagda planer och sluga intriger, utbrast han under det han gick fram och tillbaka i rummet. Hon triumferar i trots uf oss båda — hon kan föraktfullt skratta åt oss! Och Victor Carrington, som jag trodde vara en man hvars skarpa förstånd kunde öfvervinna omöjligheter, hvilken stor stackare har han ej slutligen visat sig vara! Jag trodde att det låg något öfvernaturligt i hans framgång, så märkvärdigt tycktes ödet gynna hans planer, och nu, då bägaren slutligen berör mina läppar, snappas den bort och kastas till marken! XII. Under det den nye baroneten öfverlemnade sig åt sorgen öfver att hans girighet och ärelystnad blifvit gäckade, satt Honoria i sina rum dystert grubblande öfver sin mans död. Hon hade älskat honom uppriktigt och trofast. Ingen yngre älskare hade någonsin vunnit hennes hjerta. Hennes lif hade före hennes möte med sir Oswald varit för olyckligt för att hon skulle kunnat öfverlemna sig åt de romantiska drömmar eller poetiska fantasier som tillhöra slickåldern. De ungdomliga känslorna hos den qvinna som kallade sig Honoria hade försvagats under det förderfliga inflytandet af brott. Det var först då tacksamhe