Göteborgsposten – 10 januari 1870, sida 3

4 A Far;t afärc;A: hattrad, synes det ha varit oförsigtig att låta en så vådlig person gå fritt omkring. För närvarande är han i förvar i länshäktet. Ilvarjehanda. En förförisk bedragare. Pariserpolisen fick nyligen besök af chefen för österrikiska polisen. Denne höge herre hade sjelf begifvit sig ut för att söka efter en elegant skälm. Albert Brutler, 23 år gammal, född i Pesth och som nu lemnat sin födelsestad medförande några hundratusen francs i vexlar betalbara i Paris och London. Signalementet på denne unge man var ytterst smickrande: vackert ansigte, välväxt, mörklagd, mycket: väl uppfostrad (hans tjufstreck oberäknadt) med utsökt fint sätt, en gentlemans hållning, med vidsträckta kunskaper och talande alla språk. Han skulle således haft stor framgång såsom tolk på konsiliet i Rom, der man talar så många språk och förstår hvarandra så illa. I Pesth var han blott bokhållare i en bank, hvilket yrke han dock trott sig böra utbyta mot tjufvens, något som kunde sätta honom i tillfälle att få göra resor. Pariservexlarne voro ställda på huset Rothschild. Polischefen begaf sig följaktligen rakaste vägen till erkemillionärens hotell vid Rue Lafitte; men det var redan för sent. Brutler hade icke sölat utan hade presenterat sig då kassakontoret öppnades, helt lugnt stoppat 300,000 francs i fickan och derefter lika lugnt tagit vägen till nordbanans station samt begifvit sig med tåget till Calais. Förföljelsen fortfor emellertid. Chefen för Wienerpolisen följer sin tjuf i spåren och återfinner honom i London, sysselsatt med att på ett mycket elegant sätt förslösa sitt improviserade arf. Monsieur Brutlers arrestering var nu hvad som följde härnäst i ordningen och tvenne detektiva polismän reqvirerades från Paris för att mottaga fånsen. Af de trehundratusen francs som han lyftat hos Rothschild hade han blott 180,000 fr. qvar. Men så hade han också blifvit ännu vida gentilare än då han tjusade skönheterna i sin födelsestad. Så hade han på sig ett ur som kostat 1800 rdr och en ring värd 750 rdr. ! Man begaf sig på ätervägen. Brutlers förträftliga yttre och hållning tillvunno honom polistjenstemännens undseende. Tjufven, hvilken var klädd liksom en gentleman, intog plats i en första klassens vagn emellan de båda polismännen, hvilka äfven voro ett par herrar med aktningsbjudande yttre. Isamma kup befann sig äfven en vacker, ung engelsk dam. Så häktad han var började Brutler inleda en liten kärlekshistoria med henne. Den unga missen visade sig ingalunda känslolös. Brutler presenterade de både polismännen såsom sina vänner. Dessa bugade sig högtidligt. Den så väl började affären gick allt bättre och bättre; man stämde möte med hvarandra till samma afton i Grand Hotel i Paris, hvarest den resande sade sig ämna taga in. Han hade dock förut några angelägna affärer att uträtta. — Vi återse hvarandra snart! yttrade Brutler. — ÅA bientot! svarade den resande missens ljufva röst. Brutler steg upp i en fiacre jemte de båda vännerna, och så bar det af till polisprefekturen, tyvärr utan något hopp för honom att få komma till mötesplatsen. Den sköna väntar alltjemt. Det är troligt att hon får vänta länge. Lopez och hans läkare. Nyligen handlades i en domstol i Edinburgh ett mål af högst egendomlig beskaffenhet. Parterna i detsamma voro en d:r W:m Stewart, som någon tid varit läkare vid presidenten Lopezs arm6 i Paraguay, och M. Antoine Gelot i Paris. Den senare hade förut stämt d:r Stewart med påstående att utfå beloppet å en vexel om 4000 pund sterl. hvilken M. Gelot innehade och som år 1866 blifvit utfärdad af Stewart i Paraguay. D:r Stewart ville nu bevisa att denna vexel blifvit honom aftvingad utan att han erhållit valuta för densamma och under omständigheter, som gjorde att hans lif var i fara, ifall han icke utfärdade densamma. Förhållandet härmed var följande: Under nämnde år hade Lopez beskyllt mr Stewart för att ha traktat efter hans lif och gifvit honom medicin som vore skadlig för honom: med ett ord, presidenten hade betett sig på ett sätt som gjorde att mr Stewart, som kände despoten, började blifva allvarsamt orolig för sitt lif. Ungefär vid samma tid lät m:me Lynch, Lopezs förnämsta älskarinna, hvilken beskrifves såsom en girig och samvetslös qvinna och som ansågs ha stort inflytande öfver despoten, kalla mr Stewart till sig och berättade denne att hon fruktade det Lopez skulle göra något som hon aldrig skulle förlåta honom. Hon lät tillochmed på ett mildt sätt mr Stewart förstå att Lopez ämnade hänga eller skjuta honom. Efter denna lilla prolog lät den älskvärda varelsen honom förstå att han borde gifva henne en vexel på 4000 pund, hvilken hon änirade skicka till Europa. Ilan svarade henne att han icke egde en dylik samma, men hon svarade att detta blott var prat, alldenstund han vift sig med en rik dam i Paraguay och måste ha vodt om penningar. Då hon vidhöll att han måste förse henne med penningar, och som han visste att hans lif vore i fara ifall han vägrade, gaf han henne en vexel på en sin broder i England, med vilkor att vexeln skulle förklaras ogiltig ifall hans broder ej hade penningar, så att han kunde acceptera densamma. Han blet sedermera på samma sätt tvingad att utgifva ytterligare trenne vexlar. Den omnämnde brodren vägrade att acceptera vexlarne, och det är mycket troligt, att Lopez skulle på mr Stewart låtit företaga den obehagliga operation, för hvilken den älskvärda m:me Lynch Laldrig skulle kunnat förlåta honom?, ifall icke mr Stewart i September 1868 blifvit tagen till fånga af den allierade armen och sålunda sluppit ur diktatorns våld. Mr Stewart påstod nu att den ofvannämnde M. Gelot helt enkelt vore m:me Lynchs agent, hvadan han, då vexlarne blifvit honom med hotelser gående ut på lifvet aftvungna, icke vore skyldig att desamma igenlösa. Åtskilliga vittnen som vistats i Paraguay blefvo vid domstolen hörda och intygade att mr Stewart verkligen riskerat sitt lif ifall han ej utfärdat vexlarne. Domen blef att vexlarne verkligen blifvit mr Stewart med våld aftvungna. Atarsankt att afröra . Mo Ao