Göteborgsposten – 10 januari 1870, sida 2

till testators enka, en vacker förmögenhet till de båda bröderna Dale och lumppa femhundra pund om året till Reginald. Den unge mannen sjönk ned i en stol, förkrossad af detta oväntade slag. Hans likbleka ansigte uttryckte den djupaste förtviflan. — Min onkel har aldrig förstört detta testamente, utbrast han; jag kan ej tro det. Någon förrädisk hand har trädt emellan mig och min rätt. Hvarföre skulle sir Oswald ha uppsatt ett testamente den ena timman och förstört det den nästa? Hvad skulle kunnat förmå honom att så hastigt ändra beslut. Då Reginald Eversleigh yttrat dessa ord erinrade han sig Mary Goodvins olycksaliga bref, hvilket funnits ligga öfverst bland den aflidne baronetens papper. Detta bref hade en gång föranledt sir Oswald till att göra sin nevö arflös. Var det möjligt att samma bref utöfvat ett likadant inflytande på honom andra gången? Men den unge mannen lät ej längre sina tankur upptagas af dotta ämne. Han tänkte på sin onkels hustru och den triumf hon ynnnit öfver de båda komplottmakare som på ctt så nedrigt sätt sökt bringa henne till undergång. Ett vildt raseri uppfyllde hans själ då han tänkte på Honoria. — Detta testamente har blivit förstördt af den enda person som haft intresse af att det skulle förstöras, utbrast han. Hvem kan nu tvifla på att min onkel blifvit förgiftad och testamentet förstördt af samma person? — och hvem kan tvifla på att denna person är lady Eversleigh? (Forts.)