Göteborgsposten – 10 januari 1870, sida 1

HET AA Ö99 E.7 1f1KH1IUuI. I1. LalssOIIS UTI 10Jeu. 0. B. Rydholms, å 6:te rtgd af detta års vinterting. AW 2 Statens Jernvägar. Ur jernvägstrafikstyrelsens nyligen utgifna berättelse för år 1868 meddelar Stockh. Dagblad följande intressanta uppgilter rörande statens och de privata jernbanorna: Under 1868 hade ingen ny stambanedel eller privatbana blifvit öppnad för trafik. Vid 1868 års utgång utgjorde de för allmän trafik öppnade stambanorna en sammanlagd längd af 100,7 mil och privatbanorna en sammanlagd längd af 57,88 mil Således egde Sverige, som för ett par decennier sedan icke hade någon je nväg, vid slutet af år 1868 en trafikerad jernvägssträcka af mera än 158 mil. Om man tänkte sig alla de särskilda jernvå garne lagda i en rak linie efter hvarandra, skulle de bilda en sammanhängande sträcka från Ystad till Enontekis och ändå lemna en bit af omkring 8 mil derutöfver. Fäster man sig uteslutande vid de jernvägar, som stå i omedelbar förbindelse med hvarandra och såsom ett sammanhängande nät trafikerades, så uppgingo dessa jernvägars hela längd vid 1868 års slut till 139,45 mil, hvaraf 96,9 mil voro stambanor och 42,55 mil privatbanor. En blick på den berättelsen åtföljande kartan visar, att det är provinserna Nerike, Westergötland och Skåne, hvilkas behof af lättade kommunikationsanstalter blifvit mest tillgodosedt, under det att deremot Östergötland, Westmanland och större delen af Dalarne i endast ringa mån kommit i besittning af detta oundgängliga vilkor för kraftigare produktion. Wermland hade visserligen ännu vid 1868 års slut icke någon längre sammanhängande bansträcka, men denna provins står i begrepp att snart blifva till hela sin bredd genomsiru ken at en stambana. De delar at Sveriges fastland, som fortfarande äro i fullständig saknad af jernvägar, äro Westernorrlands, Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län samt Hallands, Blekinge och Kalmar län, bland hvilka dock det sistnämnda har förhoppning att om ett eller annat år få en jernväg tärdig tvärs igenom sin mellersta del från södra stambanan i det inre af Småland till kusten vid Oskarshamn. De anslag, som tid efter annan beviljats för anläggning af de vid 1868 års slut färdiga stambanorna, hafva uppgått till inalles 82,201,000 rdr. Dertill böra läggas de belopp, som af trafikmedel intill början af år 1869 utgått i och för nybyggnader eller anskaffande at rörlig materiel, och hvilka uppgå till sammanlagdt 6,185,659,15 rdr. Totala byggnadskapitalet skulle alltså utgöra 88,386,659,13 rdr, men då de verkliga kostnaderna för banan Arvika-Norska gränsen, så vidt vid 1868 års slut var kändt, med omkring 725,000 rdr understigit dertill anslagna medel, blir således verkliga totalkostnaden för samtliga vid 1869 års ingång färdiga banor 87,661,659,15 rdr, eller på ett par öre när 870,523 rdr per banmil. Vill man jemföra byggnadskostnaden vid 1868 års slut för statens banor med den för privatbanorna af samma spårvidd (4,83 fot) vid samma tidpunkt, finner man att denna kostnad uppgått för Gefle-Dala-banan . till rdr 787,029 per mil. Köping-Hult-banan —,, , 735,964 on Landskrona-Eslöfsbanan . . so 262151 , on Kristianstad -Hessleholms-banan . 560,008 , Ystad-Eslöfs-banan ,, oo, 525,811 , Wexiö Alfvesta-bin , 440,437 , , Sistnämnda bana har dock icke någon egen rörlig materiel.