Göteborgsposten – 8 januari 1870, sida 2

pu Vv 1458-14 1110 CET Polissaker. Rättegångsoch Poliskammaren. Hos qvarnegaren Bengt Olsson hade natten emellan d. 30—31 sistl. December begåtts ett inbrott hvarvid tillgrepos effekter och varor af den mest olikartade beskaffeuhet. I den anmälan, som derom i härv. poliskammare gjordes, uppräknades nemligen såsom stulet: 20 brödkakor, en pannkaka, 1 par nya känger, I par strumpor, en skjorta, 2 lintyg, 1 par vantar, 2 korfvar, smör, 1 nattkappa, 2 dukar, några theskedar af tenn, 1 lakan, kardad ull, en lifrem, en skäppa råg och en påse. För detta tillgrepp misstänktes, icke utan skäl, såsom man skall finna, arbatskarlen Joh:s Andersson, boende i Redbergslid, och följaktligen vidtogs visitation i dennes bostad. Vid visitationen upptäcktes 4 kakor bröd och ett lintyg, samt sedermera äfven i en vedbod den ofvan omförmälta nattkappan m. m., hvilket allt den bestulne igenkände såsom sin tilll het. Då Johannes Andersson med anledning häraf skulle uppföras i polisvakten, bortkastade han ur sin ficka en vante, som han haft i fickan, men hvilken genast tillv togs af polisen. Framkommen till polisvakten föregaf han ett naturbehof och lyckades, då han med anledning häraf fick gå ut, att bortkasta äfven den andre vanten, hvilken dock likaledes blef tillvaratagen af polisen. Dessa vantar igenkändes äfvenledes af Bengt Olsson såsom honom tillhöriga. Vid med Johannes Andersson företaget polisförhör förnekade han helt och hållet att ha begått inbrottet. De fyra brödkakorna och lintyget som förefunnits i hans bostad hade blifvit hemförda af hans minderårige son August, hvilken han sändt till Hisingen för att sälja kammar. IIvar denne fått dem ifrån visste han ej. Måhända hade sonen stulit dem; det kunde ej han, fadren, rå för. Nattkappan och det öfriga som hittats i vedboden hade han ingen kännedom om, och ännu mindre visste han huru detta kommit dit. IIvad slutligen angick historien om vantarne, så var förhållandet dermed det, att han, då han fördes upp till polisvakten, märkt att han hade ett par vantar i fickan, hvilka han icke kändes vid. Som han visste det vara en högst betänklig sak att uppträda inför poliskammaren med främmande saker på sig, emedan man i sådant fall, huru ärlig man än vore, lätt kunde bli misstänkt för orätt åtkomst af desamma, så hade han kastat vantarne ifrån sig. Ingenting var naturligare än detta. Som man finner hade här polisen fått fatt i en inpiskad bandit. Lyckligtvis är dock karlen mer än tillräckligt komprometterad för att bli fast för inbrottet, äfven om han skulle fortfara i sitt nekande. Hans son August togs derefter i förhör. Denne berättade att han d. 30 Dec. på aftonen af fadren blifvit tillsagd att medfölja utåt landet emedan de skulle stjäla. Komna till Katrinedal hade fadren brutit upp ett fönster och krupit in i det innanför belägna rummet samt derefter utlemnat alla de såsom stulna omnämnda sakerna till honom som emottog dem utanför. En del af matvarorna hade föräldrarne gemensamt med honom ätit upp. Åfven Johannes Anderssons hustru hade blifvit inkallad till förhör. Hon medgaf att mannen kommit hem till henne med de stulna sakerna, men hon förklarade sig icke känna hvarifrån han fått dem. Då Andersson afvisiterades befanns han ha en af de stulna skjortorna på sig. Målet remitterades till rådhusrätten och blef Johannes Andersson till cellfangelset införpassad. — En månadskarl vid namn Johan IIansson var för några dagar sedan sysselsatt med att sopa gatan utanför ett hus vid Södra IlIamngatan. Under arbetet hade han upphängt sin ytterrock af blå doffel på gården i nämnde hus. Då han slutat sitt arbete och åter kom in på gården blef han obehagligt öfverraskad öfver att finna det hans rock var borta. Som den icke oaktadt gjorda efterfrågning kunde återfinnas i huset, fanns det ingen annan förklaring öfver plaggets försvinnande än att det blitvit stulet, huru otroligt detta också måtte förefalla. Det tycktes nemligen att IIansson som hela tiden befann sig på gatan utanför huset borde ha sett tjufven. då denne smög sig bort med sitt rof. II:s egen rock. Detektiva polisen lyckades dock äfven att få tag i denne tjuf, hvilken befanns vara skomakeriarbetaren C. Thorsson, som för öfrigt förut blifvit anmäld i polisen för det han i Oktober månad af en pantlånare J. Olsson mottagit ett par pjexor till lagning, hvilka pjexor han dock icke sedermera kunnat förmås äterlemna. Thorsson erkände såvål tillgreppet af ytterrocken som att han, på sätt som Olsson förmält, lurat denne på pjexorna. Målet remitterades till rådhusrätten för vidare ransakning. Från Landsorte Blodigt uppträde. Från Oljehult skrifves till Karlshamns Alleh.: Tredjedagjul eller d. 27 sistl. December infunno sig å en bierstuga i Öljehult kyrkoväktaren Sven Nilsson, hans son Pehr Svensson, Jonas Månsson och Nils Johansson. Efter en stund kom Nils Johansson i gräl med de tre förstnämnda personerna. Den ene af dem hade en sabel, med hvilken han ville hugga Nils Johansson, men denne, känd för en ovanlig styrka och qvickhet, nappade sabeln ifrån innehafvaren och bröt af den på midten, dock med den påföljd att ena handen blef nästan helt och hållet afskuren. Då öfvergaf Nils Johansson i sällskap med en annan person Sven Hansson bierstugan och begaf sig till en i närheten boende bonde Ola Olsson, hos hvilken han fick sin hand förbunden. När detta väl var gjordt ville Nils Johansson åter gå ut, troligen i afsigt att ånyo slåss med Sven Nilsson, Pehr Svensson och Jonas Månsson, men Sven Hansson afrådde honom med följande ord: Såg du inte att de laddade två pistoler och en bössak. Då svarade Nils Johansson: Det skall bli osanning, är det icke nog att de hafva skurit mig, hvarefter han skyndade ut. IIan hade likväl icke hunnit mera än nätt och jemt ut förrän trenne skott hördes smälla. De hos Ola Olsson varande personerna skyndade då genast ut och funno Nils Johansson liggande död på vägen ett litet stycke ifrån Ola Olssons boningshus. Ett skott hade träffat Nils Johansson under hakan och förorsakat hans död. Han hade sannolikt sprungit omkring litet sedan han erhållit skottet, ty på platsen rundt omkring der Nils Johansson anträffades syntes mycket blod vara spild. Liket bars sedan upp och lades i Oljehuts itlaotstanel — Då Pehr Svensson derstädes