Göteborgsposten – 7 januari 1870, sida 3

al med förhorsdomaren och härdnackadt vidblef att i förlora sig i rena bagateller eller också i rå ton nterpellerade den allmänna åklagaren i uttryck som . ex. följande: Tror ni kanhända, att jag höll den minsta pojken under armen, medan jag strypte de andra? IIvaba? Tror ni kanske inte då, att han skulle schappat sin väg? Hvafalls7 Hans lust att kasta skugga på sina offers minne karaktiserar honom också. Minst tjugo gånger har han utbrustit med anisk skadeglädje: Tror ni ännu inte att pappa Kinck endast följde med mig till Elsass för att lära sig att göra falska pengar. Vid förhörens början påstod han enständigt att fru Kinck bedragit sin man, hvarföre denne ville lemna henne och barnen samt bege sig till Amerika. Ett annat karakteristiskt drag hos honom är hans fåfänga, som redan innan hans första förhör stack fram under hans yttranden till bevakningen, då han yrkade på att få använda den största omsorg på toiletten samt lät raka och frisera sig innan han inställdes för rätta, men ännu mer under det andra förhöret i de vexlande uttryck i hans ansigte, som jag kunde iakttaga under det att några af vittuena afhördes. Hvarje gång som ett vittne framkom, hvilket ådrog sig mer än vanlig nppmärksamhet antogo hans drag ett nästan djefvulskt uttryck och efter det vartsarbetaren, hvilken med egen lifsfara drog honom upp ur vattnet i Havre hade vittnat och offentligen betackats af förhörsdomaren, for Traupmann upp som en rasande, omfattade skranket till de anklagades loge med sina stora händer och utbrast i det hans ögon sprutade Å Det var allsingen hjeltedat! Jag högg sjelf instinktmessigt tag i honom, som enhvar gör hvilken r nära att drunkna, äfven om han frivilligt sprunit i vattnet! IIan var uppenbarligen afundsjuk öfver det bifallsmummel, som hörts i salen efter det det den raske arbetaren aflagt sitt vittnesmål. Deremot visade han icke det minsta tecken till sinnesrörelse, då fiaker-kusken, som befordrat honom och hans 6 sista offer till Pantin, föredrog sin rättframma berättelse om huruledes mouren gick bort, bärande den lilla två-åriga Hortense, som nyligen haft feber, på sina armar, åtföljd af den minste gossen, som höll sig fast i hennes klädningskjol eller om huruledes Traupmann inne i vagnen haft ett al barnen på sitt knä, under det han förmådde de tva äldre gossarne att påtaga sig de halsdukar, med hvilka han några minuter derefter ämnade strypa dem, lika så litet som då det omtalades huru hjertligt han i Roubaix efter sin utflykt till Elsass blifvit mottagen af familjen Kinck, hvilken med längtan väntade på fadren, som han nyligen mördat, om huruledes de vänligt leende följt honom till vagnen, under det att barnen glädtigt hoppade omkring honom 0. s. v. Traupmann är ett af dessa odjur i menniskoskepnad, af hvilka det lyckligtvis icke födas många, och detta kunde icke minst märkas, då han stod inför domstolen med ett sarkastiskt leende på sina läppar, under det tårarne tindrade i äskädarnes ögon Jag tillstår uppriktigt, att jag flera gånger icke förmådde äterhälla mina, isynnerhet då J.ustine Roussel (gift Leroux), den olyckliga fru Kincks syster, badande i tårar aflade sitt vittnesmål. Jag gick att besöka min syster d. 14 September.-. sade hon, då hon fick se mig, började hon att gräta och sade: min man har rest till Elsas; jag kan inte förstå, hvarför jag känner mig så nedslasen; Jean kommer nog hem igen, men mitt hjerta kännes alldeles som om det ville brista. — Vidare talade min syster med mig om det bekymmer hon råkat i genom hennes mans begäran om afsändandet af 5500 francs och kunde icke förstå, hvarför han uröjde så länge borta. Lille Emile (näst den äldste sonen) sade rörd till mig: mamma dör af sorg, om inte pappa och Gustave komma igen! — Men min syster berättade också för mig, att de bref, hon tick, icke voro skrifna af hennes man och tillfogade: Jag vet alls inte hvad det skulle bli af mig, om någon olycka händt Jean! Den arma makan hade liksom en obestämd känsla af att det skulle hända henne något förskräckligt, en känsla som endast hennes kärlek till mannen och blinda lydnadi allt, som han fordrade, kunde försvaga, en känsla, som till en del försvann, då hon fick mottaga Gustaves bref från Paris och som gjorde, att hon, efter hennes egna yttranden till grannarne, om också mycket motvilligt, reste till Paris med alla barnen, den lilla, ännu icke fullt tillfrisknade Hortense inberäknad och oaktadt hon sjelf befann sig i hög grosess. Till Gustaves bref kom vidare, att Traupmann i de bref — undertecknade Jean Kinck — som han afsände, använde alla möjliga försigtighetsmått för att insöfva henne: i fadrens namn tolkade han dennes varma kärlek för familjen, beklagade ljuft att hans lilla engelvo e sjuk, men gaf å andra sidan sina förhållningsordres, så punktliga och otvetydiga, att de icke tälte något missförstånd eller några motsägelser. Och fru Kinck, som, ehuru hon var ett mönster till hustru och moder, dock hvarken kunde läsa eller skrifva, lät sig dessa brefven föreläsas och gick i tron på sin make blindt den förfärligaste dod till mötes jemte alla dem som hon älskade högst häri verlden, en död, som länge och med satanisk slughet förberedts åt henne och hennes familj af en fattig ung man, som blifvit på det vänligaste omfattad af dem alla och som i trots af sin ungdom blifvit fadrens förtrogne och otvifvelaktigt i förening med denne på ett hederligt sätt kunnat förvärfva sig den rikdom, han så ifrigt törstade efter. Ransakningen afslutades i går. Allmänna åklagaren talade på det mest lysande sätt i två och en qvarts timme och Traupmanns advokat svarade likalsenes i ett längre föredrag, som närmast gick ut på att bevisa, att mördaren haft tre medbrottslingar vid Jean Kincks mord, två vid Gustaves och en vid fru Kincks och barnens. Han gick ända derhän att påstå, det Traupmann velat för honom yppa namnen pålsina medbrottslingar, men att han icke velat belasta sitt samvete med denna hemlighet. Två af de förnämsta vittnesbörden för detta försvar afgarvos af en katcvärdinna och en ung gosse. Den förra vittnade, att hon på en uppgifven dag sett Traupmam inne på kafeet i sällskap med tvenne personer, som voro äldre än han sjelf och att hon isynnerhet hade lagt märke till honom på grund af hans frånstötande yttre samt att hon efter Traupmanns häktande emottagit tvenne bref, hvari man förbjöd henne att vittna. Ilvilka voro dessa båda män? Ingen kan säga det, men Tranpmann påstår, att det var tyå af hans mycket omtalade medbrottslingar. Gossen påstår att han och en soldat samma natt som mordet begicks sägo en person, iklädd en hvit blus, sysselsatt med att gräfva en graf på fältet vid Pantin samt att två andra rest sig upp från marken och kommit dem till mötes, så fort de blefvo dem varse. Gossens farbror har förklarat, att barnet understundom brukar tala osanning, och oaktadt alla efterforskningar har man 2 Uaga rada 1 den iträsavarande 2