Göteborgsposten – 7 januari 1870, sida 2

vara lik mig och ej ha något samvete, än att ha ett och dagtinga dermed såsom ni gör. Roginald svarade ej på dessa föruktfulla ord. IIans kurakterssvaghet qvarhöll honom i Victor Carringtons valdDe båda männen gingo tilsammans under tystnad. — Ni vet ej allt som inträffat på slottet sedan förliden natt, sade Reginald slutliges; lady Eversleigh har åter visat sig. — Lady Eversleign! Jag trodde att hon lemnst Raynham i går eftermiddag. Så antogs allmänt; men denna morgon uppträdde hon i slottet och begärde att bli insläppt i biblioteket för att se sin döde man. Men det var cj allt. Hon förklarade offentligt att han blifvit mördad och anklagade mig för detta brott. Det är förfärligt, Victor. — Det är förfärligt och vi måste genast sätta en gräns för hennes prat. — Men huru? frågade Reginald. Om denna qvinna upprepar sina anklagelser, hvem kan försegla hennes läppar? — Man måste vända anklagelsen emot henne sjelf. Om hon ånyo anklagar er, så måste ni anklaga henne. Om sir Oswald verkligen blef mördad, är det ju aldra sannolikast att mordet begåtts af denna qvinna, hvars hat och hämndlystnad utan tvifvel väckts af hennes mans vägran att taga henne tillbaka efter flykten. Detta skall ni säga, och alldenstund lady Eversleigh har allas opinion emot sig, skall hon finna sig i en något obehaglig ställning och vara glad att för framtiden iakttaga tystnad rörande detta ämne.