Göteborgsposten – 7 januari 1870, sida 1

— ————— ——— ———— ——— lerd? Sir Oswald — min stackars käre onkel sade verkligen detta? : — Det är hans egna ord, mr Evereleigh, och jag hoppas, sir, att nu då ni är herre till Raynham skall ni ej glömma att jag alltid varit mån om era intressen och att jag gifvit er värdefulla underrättelser då jag föga kunde tänka mig att ni någonsin skulle få ärfva godset. — Ja, ja — ni skall ej finna mig otacksam, Millard, svarade Reginald otåligt. Jag skall frikostigt belöna er för tordna tjenster, lita på det. — Jag tackar er så mycket, mumlade betjenten färdig att aflägsna sig. . — Stanne, Millard, sade den unge mannen. Ni har i tjugo år varit hos min onkel. Ni måste känna allt rörande hans helsa. Ilörde ni honom någonsin ha ondt af hjertlidande? — Nej, sir; han led aldrig af något sådunt. En friskare man än sir Oswald har aldrig funnits. Under alla de år som jag kännt honom kan jag ej erinra mig att han en enda dag varit allvarsamt illamående. Och jag kan aldrig få i mitt hufvud att han dött af hjertlidande, mr Eversleigh. — Men då man dör af en sådan åkomma sker det nästan alltid plöteligt och det onda upptäckes i allmänhet ej förrän genom döden. — Jag vet ej, sir. Naturligtvis förstå läkarne sig på sådana saker; men jag måste säga att jag ej kan förstå att sir Oswald gick så plötsligt hädan. — Ni gör klokast i att behålla er åsigt för er sjelf