Göteborgsposten – 7 januari 1870, sida 1

dernere bland betjeningen, Millard. Om en sådan åsigt blefve bekant bland husets folk, skulle den göra mycket ondt. — Jag håller min tunga, mr Eversleigh. Ni bad mig säga er min tanka och jag gjorde det. Men hvad det beträffar att uttrycka min mening för betjoningen, så kan det ej komma i fråga. Jag inlåter mig mycket sällan i samtal med det lägre tjenstefolket. Ni må anse det vara högmod, men jag gör det ej. Om de högre tjeuarne vilja vara respekterade of de lägre, måste de först respektera sig sjelfva. — Godt, godt, Millard, jag vet att jag kan lita på er tystlåtenhet. Ni kan nu lemna mig. Betjenten hade ej förr aflägsnat sig än Reginald skyndade från slottet och gick genom trädgården till den port, vid hvilken han dagen förut träffat Victor Carrington. Han hade ej utsatt något möte med Victor och visste ej ens om han ännu fanns i grannskapet; men han tänkte att det kunde vara möjligt att läkaren väntade på honom någonstädes i närheten af trädgården. Han misstog sig ej. Några minuter efter det han passerat genom porten, såg han krämaren nalkas i skuggan af några bokar. — Jag är glad att se er, sade Reginald; jag trodde just att jag skulle träffa er här i grannskapet. — Och jag har väntat och spejat i två timmar. Jag vågade ej anförtro mig åt en budbärare oeh litade blott på att slumpen skulle föra er hit. — Ni har hört — hört —