Göteborgsposten – 5 januari 1870, sida 2

———— Fran Utlandet. I Frankrike är ministerkrisen slutad, och är den nya ministeren, enl. den officiela tidningen, sålunda sammansatt: Ollivier har åtnöjt sig med justitieportföljen, hvilken han väntas skola närmast begugna till genomgripande förändringar i afseende på pressens nittills så godtyckliga ställning. Daru är utrikesminister, men torde han ej kowma att i någon mån förändra den franska utrikespolitrikens hittillsvarande utseende och hallning. Chevandier tager på sina skuldror inrikesministeriet, hvilket fått sig en god representant, som man väntar skall utveckla stark verksamhet. Buffet är finansoch Segris undervisningsminister. Man har lyckats tå Talhouöt med in, men endast som minister för do allmänna arbetena. Ministeren för det kejserliga huset och de sköna konsterna har delats i det Vaillant behåller posten för det kejserliga huset, under det Maurice Richard blir minister för de sköna konsterna. Antagligen härleder sig detta från något slags soulagement, emedan Richard från början varit designerad till undervisningsminister, sastin Segris omsider ösfvertagit befattningen. Louvet är handelsminister. och befattningarne såsom krigsoch sjöminister bestridas af sina torna innehafvare, Leboeuf som krigsoch kigault de Genouilly som sjominister. Såsom läsaren finner, motsvarar denna sammansättning ungefär hvad som förut varit anfördt, och visar det sig verkligen, att det orläanistiska elementet kommer att bli inom ministeren representeradt, hvaraf följer: att -Journal des Debats skall göra verklighet al sin försäkran om att understödja den nya regimen. bet är emellertid ej godt att säga, huruvida den Ollivierska ministören kommer att bli annat än en ny öfvergångssorm, ehuru iman kan vara öfvertygad om, att den skall törbli vida längre sittande vid rodret, än dess föregångare. Med någon otålighet afvakta vi de franska tidningarne, för att erfara deras uttalanden. : I England har den nyss lugaa och i viss mån höjda stämningen åter nedslagits, eller åtminstone något grumlats af de offentliggjorda aktstyckena rörande Alabamafrågan. Man erfor neml. at desamma i England till sin öfverraskning, att Ålabamatvisten just icke legat så alldeles i dvala, som man velat inbilla sig. At de ifrågavaraude depescherna, hvilka skrifvits mellan d. 10 Juni och d. 6 Nov. t. å. och ivalles äro sju till antalet, äro isynnerhet tvenne af vigt, neml. en depesen al d. 25 Sept. från amerikanske utrike-minisbarn och lord Clarendors svar härpå at d. 6 Nov. Den amerikanska depeschen gör det ej längre möjligt för de engelska tidningarne att fasthålla fiktionen om, att amerikanska regeringen icke skulle dela de äsigter, som Sumner framställde, då han såsom senatens ordförande utvecklade de skäl, som förmådde den att förkasta det fördrag, den törre presidenten afslutat med England. Hela depeschen är neml. endast en omskrilning af Sumners föredrag. Utrikesministern Fish kastar en återblick på Englands hållning under det borgerliga kriget ifrån dess första början och dröjer utförligt vid den skada, som härigenom tillfogats Förenta Staterna. Han lägger likasom Sumner största vigten derpå, att England skyndade med att erkänna Sydstaterna som krigförande makt, innan kriget ännu deciderat sig, och han påbördar derför England en väsentlig del af skulden till, att det borgerliga kriget verkligen kom till utbrott. Alabamas utrustning auföres blott som ett enstaka, men slående exempel på, i hvilken grad England satte sig öfver sina förpligtelser som neutral makt. Bevisen på Englands ansvar med hänsyn till detta fartyg äro så tydliga, att man alls icke mer kan diskutera härom och att man bör utgå härifrån i alla blifvande underhandlingar. Den engelska regeringen tillät, vatt det ena fartyget bygdes elter det andra i Englands hamnar, för att föra krig mot Förenta Staterna och aallsmäktiga parlamentet. som genast kunde arlhjelpt detta, såg lugnt på. Den ovänbiga bållving, som Kugland una 2 då 1 AT 2 3 ha