Göteborgsposten – 5 januari 1870, sida 2

Rättegåängsoch Polissaker. Poliskammaren. Före jul hade handl. A. E. Ohlsson lätit i ett magasin tappa ett parti portvin på buteljer, men sedan detta skett befanns det att icke mindre ån 69 buteljer saknades. Man brydde mycket sin hjerna för att på något rimligt sätt förklara, huru vinet kunnat stjälas, då magasinet alltid varit vederbörligen låst och intet spår till att inbrott egt rum kunde upptäckas. Slutligen stannade man vid den åsigten, att någon lyckats förskaffa sig falska nycklar till magasinet och sålunda beredt sig tillgång till de skatter af drufvans guld som der förvarades. Omsider, det var d. 28 sistl. Dec., hade en piga hos hr Ohlsson på aftonen tyckt sig bemärka ljussken i omförmälda magasin. Hon underrättade härom hr Ohlsson, och man skyndade till magasinet, väntande lösning på gåtan. Förgafves. Om någon tjut varit der, hade han försvunnit lika obemärkt som han kommit. Det enda tecken man kunde finna till att någon måtte varit i magasinet, var att det hänglås, som eljest alltid satt för dörren, var borta. Trolisen hade tjufven, då han var inne i magasinet, anat oråd och haft för brådtom att komma undan, för att hinna med den falska nyckeln tillåsa hänglåset. Detektiva polisen var emellertid icke overksam och fick till slut reda på, att hos en i samma gård som hr Ohlsson boende hustru vid namn Johanna Andersson hade det under juldagarne gått muntert till. Icke belåten med den sötgröten och framförallt utfisken, hvilka under juldagarne dofta icke blott på herrskapernas bord utan äfven på alla andras, hvilka ej förföljas af något särskildt olycksöde, hade hustru Andersson äfven ansett sig kunna vid denna vögtid offra åt den hedniske guden Bacchus. Hon hade sjelf druckit portvin tillräckligt tör att se lifvet från dess ljusaste sida, och hon hade bjudit vänner och bekanta på samma dryck. Kan det vara något sammanhang mellan dessa glada fester och det rån hr Ohlsson försvunna portvinet? frågade sig volisen. Detektiva polisen var emellertid icke nöjd med att göra sig sjelf dylika frågor; den frågade äfven hustru Andersson och lyckades snart locka hennes hemlighet ifrån henne. Hon hade, berättade hon, en vacker dag observerat, att folket, som varit sysselsatt med vintappningen, aflagsnat sig ur magasinet, och hon begaf sig derföre in i detta samt tappade för egen räkning ur ett fat i en medhafd kopparflaska en qvantitet vin, som hon ansåg uppgå till två buteljer. Sedermera hade hon ytterligare tvenne sånger vid liknande tillfällen varit inne i magasinet och på samma sätt försett sig den ena gången med den andra gången med 6 buteljer portvin. Af det sålunda erhållna vinet hade hon dels sjelf förtärt, dels bjudit andra, så att hon nu blott hade omkr. 4 buteljer qvar. Hon förnekade deremot att medelst falsk nyckel ha beredt sig tillträde till maensinet, liksom hon försäkrade att hon icke tagit mera än hvad hon nu omnämnt. Det är således ännu obekant om någon annan jemte hustru Andersson tullat hr Ohlssons vinlager, eller om det erkännande hon afgifvit blott utgör en del af sanningen. Målet remitterades till rådhusrätten. Det händer emellanåt, att man vid inventeringar gör obehagliga upptäckter. Så hände det äfven häromdagen handlanden KE. Strömblad. Ilan fann nit han måste ha blifvit i sin bod bestulen på 19 a 2) alnar svart kläde å 7 rdr aln, 7 a 8 alnar korderoy å 9 rdr, 4 alnar satin å 8 rdr och dessutom en del andra saker, i värde uppgående till omkring 100 rdr. Som i hans tjenst befann sig en piga vid namn Edla Brita Andersson, hvilken visat sig icke vara fullt ärlig. blef hon misstänkt och tagen i förhör. Hon erkände dervid att hon verkligen stulit t ifrågavarande, då hon i några ärenden befann vi hr Strömblads bod. Det egendomligaste med anna historia är likväl att hon r sig ha användt Aanförelsevis föga för egen räkning. Hvad hon först itilgripit var 13 alnar svart kläde, hvilket hon borthkankt till sin broder, en arbetskarl som nu lärer ouitinna sig i Danmark. Vidare hade en dag en vinna, som hon kände, kommit till henne och bedt tt hon skulle skaffa henne litet kläder. Detta hade hon äfven välvilligt gjort — på det sätt, att hon stal rån sitt husbondefolk diverse persedlar. Denna inna hade äfven sedermera fått åtskilligt af hvad on stulit. De flesta stölderna hade, som sagdt, hon gått då hon haft ärenden i boden, och funnit lämpist tillfälle, men äfven i andra fall hade hennes oärlishet drifvit sitt spel. Så hade hon en gång ur en olåst byrå tagit 2 rdr; vid ett annat tillfälle förskingrat penningar som hon fått med sig till torget att ora uppköp för och slutligen, då hon sett penninar ligga framme, tagit småbelopp, såsom 10 öre eller deromkring, hvilka hon användt för sitt eget bahof. Målet remitterades till rådhusratten. — Arbetskarlen Anders Johansson, boende i huset n:r 90 i Majornas 5tte rote, bemärkte sistlnmiärsdag vid 10-tiden på aftonen en qväfvande brandrök uppstiga från en lägenhet i nämnda hus, hvilken beboddes af husets egare muraren Erik Olsson. Johansson skyndade derför in i samma lägenhet der han fann en korg med hyfvelspånor i full brand, hvilken han genast skyndade att släcka. Vid ansialld undersökning kom i dagen att husegarens minderarige son Johan August, som under föräldrarnes bortovaro blifvit lemnad ensam hemma i lägenheten, varit vållande till eldens uppkomst. Ilan hade nemligen då han antagligen tyckte att tiden för föräldrarnes återkomst blef honom för lång, uppgjort eld i piseln för att koka kaffe, men dervid vårdslöst kastat en brinnande tändsticka ifrån sig, hvilken, utan att han bemärkte det, fallit i spånkorgen, hvars brännbara innehåll genast fattade eld. Gossen hade emellertid blifvit så häpen att han hvarken haft nog sinnesnärvaro att släcka elden eller tillkalla hjelp. Med anledning at hvad sålunda förekommit beslutade poliskammaren, att då gossen Johan August i anseende till sin minderärighet icke kunde fällas till något laga ansvar — han af sin fader skulle strangeligen agas för sin ovardsamhet vid elds begagnande. Arbetskarlen Anders Johanssvon tillerkändes en belöning at 10 rår för sitt visade nit vid eldens släckning. —— s — — — — Från Unfvadstalien