Göteborgsposten – 4 januari 1870, sida 2

— Och såsom Victor Carringtons vän, svarade Ionoria i det hon betraktade mr Eversleigh med fast blick. Komplotten är lika slugt hopspunnen som den är nedrig, Reginald Eversleigh, och det fordrades blott detta för att göra den fullständig, Första akten i dramat var att göra mig förhatlig för min man, min mans död är den andra. Er vän utförde den första, ni har utfört den andra. Sir Oswald Eversleigh har blifvit mördad! Ett dämpadt utrop af fasa banade sig väg öfver allas läppar. Då det färfärliga ordet mörded, upprepades, kom läkaren, som till detta ögonblick varit inne i biblioteket, till dörren och öppnade den. — Hvem var det som talade om mord? frågade han. — Jag gjorde det, svarade Honoria. Jag säger att min mans död ej är ett plötsligt slag som drabbat oss af Guds hand! Det finnes här en person, som vägrar att låta mig se honom för att jag ej skall lägga min hand på hans lik och nedkalla himlens hämnd öfver hans mördare! — Denna qvinna är vansinnig, stammade Reginald Eversleigh. — Betrakta den som yttrade detta, utbrast IIonoria. Jag är ej vansinnig, Reginald Eversleigh, ehuru ni och er medbrottsling låtit mig lida så mycket, att en starkare hjerna än min kunde ha dukat under. Jag är ej vansinnig. Jag säger att min man blifvit mördad och jag ber alla de närvarande lägga märke till mina ord. Jag har intet bevis på hvad jag säger, utom instinkten; men jag vet att den ej bedragor mig. Hvad er beträffar, Reginald Eversleigh, så vägrar jag erkänna era rättigheter att vara