Göteborgsposten – 4 januari 1870, sida 2

liga blekhet förhöjdes ännu mer genom kontrasten mot den svarta klädning hon bar. — Är det sannt? utropade hon i förtviflans ton, Är han verkligen död? — Ja, lady Eversleigh, svarade general Desmond, en indisk officer och gammal vän till den aflidne, sir Oswald är död. — Låt mig gå till honom! Jag kan ej tro det — jag kan ej — jag kan ej! ropade hon vildt. Låt mig gå till honom! De omkring biblioteksdörren församlade blickade på henne med fasa och ofsky. Enligt deras föreställning var hennes förtviflan endast ett prof på en fulländad hycklerskas högt uppdrifna förställningskonst. — Låt mig gå till honom! Af barmhertighet, låt mig se honom! bad hon med hopknäppta händer. Jag kan ej tro att han är död. Reginald Eversleigh stod vid dörren till biblioteket, blek som döden — mera spöklik till sitt utseende än döden sjelf. Han hade stått stödd mot dörrposten, liksom ur stånd att sjelf hålla sig upprät; men då Honoria nalkades steg han fram och sträckte ut sin arm för att hindra henne inträda i det rum der den döde låg. — Detta är ej er plats, lady Eversleigh, sade han. Ni har ingen rätt att vistas under detta tak. — Hvem vågar jaga mig härifrån ? frågade hon stolt. Och hvem kan förneka mina rättigheter? — Jag kan göra båda delarne, såsom er aflidne mans närmaste slägting.