Göteborgsposten – 3 januari 1870, sida 2

komma af en förbindelse, der den ene gaf så mycket, den apdra så litet. Ni gaf mig ollt och jag kunde gifva er föga i utbyte. Molnet öfver mitt förflutna lif var mörkt och ogenomträngligt. Jeg var utan familj, utan vänner då ni tog mig, och jag kan knappt undra öfeer att ert förtoende och er kärlek sveko vid första skugga af misstanka. Farväl bäste bland män! Aldrig skall ni tå veta huru troget jeg älskat er, huru jag vördat er ädla natur. Af allt som passerat mellan oss irån första stunden af vår olyckliga brytning har ingenting gjort mig så djup sorg som att se er ädla själ formörkas at misstankar och tvifvelsmål, lika ovärdiga er som de varit oförtjenta och ogrundade. Forväl! Jag går tillbaka till det mörker hvarifrån ni tog mig. Ni behöfver ej frukta för min framtid. Den musikaliska uppfostran, för hvilken jag har ert ädelmod utt tacka skall sätta mig i stånd att förtjena mitt uppehälle, och jag har ingen önskan att föra annet än ett obemärkt lif. Må himlen välsigna er! Honoria. Detta var alltsammans. Ingen klagan, iuga böner. Hela innehållet tycktes bära spår af sanningens värdighot. — Och hon har gått bort ensam, utan skydd. Hon har återvändt till sitt ensliga, öfvergifna lif, tänkte baroneten, åtminstone för ett ögonblick böjd att tro på sin hustrus ord. Men i nästa ögonblick erinrade han sig Lydia Grahams vittnesmål — den vilda och osannolika berättelse hvarmed Honoria sökt förklara sin frånvaro. (Forts.)