Göteborgsposten – 31 december 1869, sida 2

Sjoberg. — — — —— Från Utlandet. Från och med i morgon, den 1 Januari 1870, försiggår en ganska vigtig tilldragelse i afseende på Preussens ställning till Nordtyska Förbundet. Då öfverflyttas neml. det preussiska utrikesministeriet till nämnda förbund och införlifvas i dess institutioner. Skall detta bli en eftergift till förbundet, Preussens uppgående i Nordtyskland, eller skall det icke snarare vara en utvidgning af Preussens politiska supremati öfver de allierade staterna? Framtiden kan gifva i detta fall mycket af morgondagens utsäde, fastän de faktiska förhållandena för det närvarande nästan intet förändras, emedan de enskilda staterna behålla sin gamla rätt att låta sig representeras af särskilda sändebud och det hela förblitver såsom förr under Bismarcks i det väsentliga oansvariga ledning. Det nationalt liberala partiet har redan i våras under nordtyska förbundsriksdagens förhandlingar eftertryckligt uttalat sig för en sådan förändring, under förutsättning af att man derigenom skulle komma ett steg närmare en konstitutionel organisation af förbundsförfattningen och särskildt upprättandet af ansvariga ministerier. Men efter grefve Bismarcks minnesvärda tal d. 16 April, i hvilket han förklarade, att han skulle, samma dag en kollega blefve satt vid hans sida, begära sitt afsked och att Preussen skulle taga ett stort steg framåt, om det kunde beqväma sig till att afskaffa det kollegiala ministersystemet — har det nationala partiet ej gjort något nytt försök att få förbundskanslerens åsigter omvända. Man har förbarmande med den store mannens nerver och man har denna respekt, som den oförsynta djerfheten ofta förmår ingifva. Men snart skall det väl bli annat ljud i skällan, och det är på denna ministeransvarighet, man då skall bygga sina sträfvanden. Med morgondagen skall Bismarck efter ångt dröjsmål åter sjelf öfvertaga sina kanslersgöromål i deras fullaste utsträckning, nu ytterligare ökade med utrikesministers-göromålen. Det skall väl då börja att åter bli luft på den stora verldsteatern, ty Bismarck måste ha litet att göra, om ej för annat, så för att åtminstone bli omtalad. Hans storhet måste ses i rök och dam, annars kan den väl fort fjällas af för skarpsynta ögon. Den i Frankrikes officiela tidning meddelade skrifvelsen från kejsar Napoleon till Ollivier, hvilken vi förut omnämnt, lyder i sin helhet sålunda: Herr deputerade! Efter det ministåren till mig inlemnat sin usskedsansökan, vänder jag mig med förtroende till Eder patriotism, för att bedja Eder nämna för mig de personer, hvilka kunna tillsammans med Eder bilda ett homogent kabinett, som kan troget representera majoriteten inom lagstiftande kåren och är fast beslutet att bringa senatskonsultan af d. 8:de Sept. till verklighet samt tillämpa dess bokstaf och anda. Jag räknar på lagstiftande kårens hängifvenhet för landets ära och intressen sant på Edra, så att ni understödjer mig i den uppgift, jag stält mig, neml. att bringa det konstitutionela regementet till användning. Var öfvertygad om mina goda afsigter. Napoleon. De ledande utländska tidningarne anse detta brof vara en äkta konstitutionel hardling efter engelsk sed, i det kejsaren öfverlemnar åt premierministern att sjelf välja sina kolleger. Omskiftningen från den personliga till den parlamentariska regeringsformen kan ej tydligare förklaras. Man kan derföre hoppas, heter det, ett den bättre delen af det franska folket skall stödja denna öfvergång. Patrie vederlägger ryktet om att 75 soldater blifvit häktade inom garnisonen i Paris. Bladet medger dock, att anarkiska försök till upphetsningar egt rum, ehuru de förblifvit utan resultat. M:me Ristori väntas med det snaraste till Paris, för att der bosätta sig. Från England skrifves om en stor olyckshändelse, hvilken låter något extravagant. Häromdagen skulle neml. gifvas en föreställning på stora teatern i Bristol, hvarvid så stark trängsel rådde vid ingången, att 18 personer blefvo ibjälklämda. Det oaktadt afbröts ej föreställningen. Hvad kunde det vara för en pjes, som drog så oemotståndMorning Post yttrar: Direktionen för firman Overend, Gurney C:o kan ej frikännas, hvad angår hemlighållandet af deras affärs verkliga stålning. De äro icke martyrer, och det enda, som kan sägas till deras förmån, är, att de sjelfva blifvit begrafna under ruinerna af sin affär. Irland förhåller sig tör ögonblicket temligen lugnt, sedan man der funnit, att engelsmännen gjort allvar med sina militäråtgärder.