Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 2

Reginald dröjde. Ian ville intränga i sin väns och rådgifvares hemlighet. — Huru visste ni att er plan lyckats ? frågade han. — Jag läste min framgång i ert ansigte då ni nyss nalkades denna port. Det var en erkänd arftagares ansigte. Och nu torde ni ha godheten meddela mig era nyheter. Reginald omtalade allt hvad som händt; det sätt hvarpå han begagnat sig af Lydia Grahams elakhet; mötet med hans onkel efter lady Eversleighs återkomst. — Bra! utropade Victor; bra från början till slut! Kan man tänka sig en mera lyckad plan! Ert åberopande af miss Graham såsom vittne var ett genistreck af er, Reginald. Så att hon spionerade på oss! Charmanta dame! föga anar hon i hvilken tacksamhetsskuld vi stå till henne. Nåväl, Reginald, jag lyckönskar er. Det är en god sak att vara erkänd arfvingo till ett sådant gods som detta. Han blickade på de vidsträckta trädgårdarne, den långa raden af fönster, terrassen, de massiva tornen, den gamla hvalfbågen och betraktade derefter åter sin vin med en dyster glans i de blixtrande svarta ögonen. — Det är endast ett item, sade han. — Och det är — — Att ni torde få vänta mycket länge på ert arf. Låt mig se; er onkel är femtio år gammal, tror jag? — Ja, han är vid pass femtio år. — och har en stark kroppsbyggnad. Han har fört ett måttligt lefnadssätt. En sådan man har lika stor utsigt att lefva tills han blir åttio år, som jag har att se min fyrtionde födelsedag. Och i så fall skulle ni få vänta