Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 2

Hans vanliga bleka ansigtsfärg var förvandlad till den bruna och solbrända hy som åstadkommes genom ett ständigt utsättande för alla slags väder. Ett nät af skrynklor omgaf hans blixtrande svarta ögon. — Jag skulle aldrig ha kännt igen er, sade Reginald i det han förvånad betraktade sin väns ansigte. — Sannolikt icke, svarade läkaren med köld; jag vill ej att folk skall känna igen mig. När man antar en förklädnad, bör förklädnaden vara sådan att den omöjliggör ett igenkännande. Jag kan förändra min röst lika väl som mitt ansigte, såsom ni kanhända skull få tillfälle att höra. Men när man talar vid en vän, behöfver man ej göra sig så stort besvär. — Men hvarföre har ni antagit denna förklädnad? — Emedan jag vill uppehålla mig här, och ni torde inse att sedan jag rymt bort med frun i huset kan jag neppeligen visa mig här i min egen person. — Hvarföre behöfde ni återvända? Er plan är fullbordad, eller hur? — Icke alldeles. — Är det något mer som skall göras? — Ja, det är något mer. — Af hvad beskaffenhet är detta något? frågade Reginald. — Lemna det åt mig, svarade läkaren. Nu skall ni göra bäst i att gå vidare, unge arfvinge till Raynham, och lemna den stackars gamle krämaren att röka sin pi,a och vänta på ankomsten af någon tjensteflicka som låter honom komma in i slottet.