Göteborgsposten – 30 december 1869, sida 2

slägtivog, för hvilken ni varit en så hängifven novö! Ni skulle föredraga att vänta tretio år på arfvet, i händelse han skulle lefva så länge! — Victor Carriogton! utropade Reginald häftigt, ni är den lede frestaren sjelf i menniskogestalt. Låt mig gå. Jag vill ej stanna för att lyssna till era förhatliga ord. — Vänta åtminstone för att höra en fråga. Af hvad orsak tror ni att jag lät er skrifva den der förbindelsen på ett år? — Jag vet ej; men ni måste lika väl som jag veta att förbindelsen ej gäller så länge som min onkel lefver. — Jag vet det, min bäste Reginald; men jag lät er just utfärda förbindelsen på den tiden, emedan jag hade ett slags aning om att ni innan den är förlupen skall vara herre till Raynham ! — Ni menar att min onkel skall dö inom ett år? — Jag tror på dylika aniugar. Jag tror ej att sir Oswald kommer att lefva till årets slut! — Carrington! utropade Reginald. Era anslag äro afskyvärda. Jag vill ej ha något vidare att skaffa med er. — Verkligen! Skall jag då gå till sir Oswald och berätta honom sakernas rätta sammanhang? Skall jag säga honom att hans hustru är oskyldig? — Nej, nej, säg honom ingenting. Låt sakerna stå som de stå. Jag har löfte på att få ärfva godset. Jag har lidit för mycket sedan jag för halftannat år sedan blef förklarad arflös och kan ej afstå från mina nya förhoppningar. Men låt det nu vara slut med alla brott — alla anslag. Vi ha lyckats. Låt oss tåligt vänta på slutet. (Forts.)