Göteborgsposten – 29 december 1869, sida 2

———— Honoria berättade sin historia från början till slut hon talsde om alla de qval hon utstått under natten. Un der det hon talade, höll hon sina Ögon fistade på sin man: ansigre, hvari hon kunde se hvarje känsla hos honom at tecknas. Da hennes berättelse led mot slutet, började hen. nes eget ansigte uttrycka den djupaste förtviflan, ty hon såg att hennes ord ej gjort något intryck på det hjerta, till hvilket hon vidjade. — Jag frågar er ej om ni tror mig, sade hon då hennes berättelse var slut. Jig kan se att ni ej gör det. Allt är förbi oss emellan, sir Oswald, tillado hon i en ton af omätlig sorg — allt är förbi. Ni har rätt i hvad ni sade nyss, ehuru 8rymma era ord voro. Ni tog mig från rännstenen; ni tog mig ehuru ni var okunnig om min förflutna historia; ni skänkte er kärlek och ert namn till en flicka utan familj, utan vänner, och nu då omstäudigheterna sammansvurit sig för att döma mig skyldig, kan jag väl undra på att äfven ni dömer mig skyldig — att ni vägrar att tro min förklaring? Jag undrar ej derpå. Jag är blott bedröfvad öfver att det skulle gå derhän. Jag skulle ha varit så stolt öfver er kärlek, om den kunde ha öfverlefrat detta olyckliga eldprot! Men låt det vara förbi. Jag är färdig att denna dag lemna ert slott för att aldrig mera inträda deri. Raynham Castle är för mig ej mera än det obebodda torn, i hvilket Jag tillbragte den förflutna natten — utan er kärlek. Jag skall lemna er utan ett förebrående ord och ni skall aldrig höra mitt namn eller se mitt ansigte mera. 2