Göteborgsposten – 28 december 1869, sida 2

all köld ha upptinat, alla hans tvifvelsmål skulle ha skingrats för ett småleende af henne. Men ehuru sir Oswald fann sin hustrus vagn vara främst bland åkdonen, sitt hon ej deri. Lydia Graham sade honom nu att den khära lady Eversleigh hela sällskapet den grufligaste oro. — Jag förmodar att hon hann hem för två timmar sedan, tillade den unga damen. Hon reste mer än en timma före oss och med ett sådant lätt åkdon och en så liflig häst bör hon och mr Carrington ha kunnat åka raskt undan. förorsakat — Min hustru och mr Carrington! Hvad menar ni, miss Graham? Lydia berättade hvad som händt och Reginald Eversleigh bekräftade hennes ord. Lady Eversleigh hade lemnat Wizards Cave mer än en timma före dct öfriga sällskapet och åtföljts af mr Carrington. Inga ord kunna beskrifva sir Oswalds bestörtning. Han gjorde sitt bästa för att dölja sin oro; men hans bleka ansigtshy och askfärgade läppar förrådde hans omätliga sinnesrörelse. Han skickade ut lakejer i alla riktningar för att söka på de olika vägarne mellan slottet och det ställe der picknicken egt rum. Utan att yttra ett ord lemnade han sina gäster och stängde sig inne i sina rum i afbidan på utgången af efterspaningen. Hade någon olycka händt henne och hennes följeslagare? — eller voro Honoria och Victor Carrington två brottsliga varelser, som gifvit vika för en otillåten kärlek