Göteborgsposten – 27 december 1869, sida 2

— DCS83 —— ——— Hon hörde en flods brusande, hon hörde bullret af en strid, eder, ett tungt fall, ett rosslande och sedan intst mer . Lycklig af sin mans kärlek, hade hon en tid tillslutit ögonen för denna förfärliga tafla ur det förflutna ; men nu i förtviflans stund kom den tillbaka för henne med ryslig tydlighet. — Huru kunde jag hoppas på lycka? tänkte hon, jag, en mördares dotter? Föräldrarnes missgerningar återfalla på barnen. En förbannelse hvilar uppå mig och jag kan aldrig hoppas på lycka. Ä Solen gick upp och sken klar öfver den vida heden ; men det var först flera timmar efter soluppgången som vaktaren af ruinerna kom och befriade den stackars fångna. Denne vaktare hade sin tarfliga bergning af att visa tornet för resande och han visste, att inga besökande brukade komma före klockan nio på morgonen. Klockan var nära nio då Honoria såg honom på afstånd nalkas. Det var först efter nio han drog upp viudbryggan och gick öfver den in i det förfallna fästet. — Från detta ögonblick är ni fri, lady Eversleigh, sade läkaren, hvars ansigte vid dagsljuset syntes rysligt blekt och medtaget. Denna genomrakade natt hade äfven för honom haft sina qval. Honoria nedlät sig ej att svara. Hon tog upp sin fjäderprydda hatt, som legat vid hennes fötter. De fina fjädrarne voro våta och förderfvade af nattdaggen, hon tog dem ur den bräckliga hatten och kastade bort dem. Hennes tunna hvita klädning var tung af fukt och hängde som en svepning omkring henne. Men hon hade ej känt de kyliga nattvindarne, (Forts.)