en förmögenhet. Vet ni att för föga mer än ett år sedan var Reginald Eversleigh urfvinge till Raynham och alla dess underlydande jordegendomar. — Jag vet det; mon han blef förklarad arflös innan jag kom i hans onkels väg. — Sannt; men hade ni ej kommit i sir Oswalds väg, så skull? Reginald utan allt tvifvel ha blifvit upptagen till gunst igen. Mer ni har omspunnit hans onkel med era trollnät, och Reginalds enda hopp ligger i ert fall — — Mitt fall! — Ja, lady Eversleigh. Lifvet är en strid i hvilken den svagaste måste duka under; ni har triumferat hittills, men tiden för er triumf är förbi. I går var ni drottning af Raynham Castle; i morgon skull ingen kökspiga inom dess väggar vara så låg som ni. — Hvad menar ni? frågade Honoria, som för hvarje ögonblick funnit hans ord allt mer oförklarliga. Först nu började hon gripas af en ryslig fruktan och ana att hon fallit offor för en nedrig komplott. — Hvad menar ni? upprepade hon oroligt. — Jag menar detta, lady Eversleigh — verlden dömer folks handlingar efter dessa handlingars yttre sken, ej efter deras inre sanning. Innan morgondagen skall hvarje menniska i Raynham Castle tro att ni flytt från ert hem och med mig — — Flytt från mitt hem! — Ja; huru skulle man annars förklara er frånvaro i natt — ert plötsliga försvinnande från picknicken? — Om jag lefver skall jag gå tillbaka till slottet i