— — — — g —Z— —4— till ett adligt privilegium och den föreställning ullåtes blifva herrskande, att en ofrälse man väl må utnämnas till statens högsta tjenstebefattningar, men icke må sköta de föga maktpåliggande värf, som åligga t. ex. en kammarjunkare vid det kungliga hotvet. Vi kunna anföra att en man, den der näppeligen kan misstänkas för att hafva hyst nylibe rala tendenser, Fried. Julius Stahl, det preussiska junkerpartiets teoretiker, redan på sin tid uttalade den fordran, att den konstitutionelle regenten borde omgifva sig äfven med bankirer, konstnärer, vetenskapsmän och andra framstående ofrälse personer, på det icke den föreställning måtte väckas och näras att han endast vore en de adliges kung. Gerna erkänna vi emellertid att hela denna fråga är af mindre betydenhet och vi tro verkligen att de ofrälse män, som komme att mottaga befattningar af ifrågavarande art, blott skulle förmås dertill antingen af personlig tillgifven het för regenten eller af lust att bryta en princip, som i viss mening kan anses inneratta en förolämpning mot den samhällsklass de tillhöra. — Vi öfvergå derför till att betrakta ett annat område. När i nyligen förflutna tider adliga män uteslutande sändes ut såsom representanter vid främmande hof, så egde detta sin förkla ringsgrund i de förhållanden, som då herrskade. Staternas öde afgjordes i regenternas kabivett, och politikens trådar spunnos ofta i salongerna. Men bådas dörrar öppnade sig villigare för den högättade mannen med det historiska namnet, än för den som icke kunde åberopa bördens företräden. Liten var jemförolsevis lönen, den vårt land kunde gifva sina ställföreträdare; stora voro deremot anspråken på deras skyldighet att i det yttre värdigt re presentera. Att ättlingar af rikets på ev gång högbördiga och rika slägter då åtogo sig dylika värf var en tjenst mot fäderneslandet, som icke till fullo återgäldades af den glans detta i sin ordning spred öfver dem. Huru ha icke förhållandena emellertid sedan dess förändrats! Det är icke för att göra en patriotisk uppoffring, som medlemmarne af vår aristokrati numera lägga sig vinn om: att få bekläda gesandtskapsposterna i utlandet, utan vanligen är det för att erhålla en behöflig förökning af fåderneärsda inkomster, son de yngre sönerna i våra adliga tamiljer eftersträfva dem. På någon större representationsskyldighet i och tör dessa embeten ställa hvarken deras innehafvare eller andra något anspråk, och under sådana omständigheter komwer aflöningen fullt att motsvara det arbete som presteras. Vi veta icke huruvida våra unga diplomater nu för tiden vinna några segrar i salongerna, men hvad vitro oss veta, det är att taderneslandets vältärd i allt fall föga deraf beror. Det diplomatiska slagfältet har ombytt terräng; det är numera i tolkrepresentanternas församlingsrum, i bankirernas lörmak, inom den politiska broschyrlitteraturen, ja ofta på tidningarnes byråer, hvarest verksamheten måste utvecklas, hvarest de manovrer måste företagas, som slutligen bestämma utgåogen. Är vår nuvarande diplomati utrustad med alla förutsättningar för en dylik mångsidig verksamhet? Vi tråga blott. Försöket att utreda hvilka positiva medel behötde användas för att åstadkomma en ändring till det bättre 1 detta hänseende — i förbigående kunna vi nämna att vi anse det kraftigaste medlet ligga i att ministeroch konsulatväsende ställas i närmare samband med hvarannan — måste vi emellertid lemna åt ett annat tillfälle eller åt en annan hand. Men en fordran, som man under alla omständigheter är berättigad att uttala, är den, att intet adligt kastväsende här vidare må göra sig gällande, utan att på ett för täderneslandet så vigtigt område som detta tri konkurrens må ega rum mellan förmågorna, de må spira upp ur hvilket samhällslager som helst. Ty att ett slags adligt privilegium här hittills fonnits, det är otvifvelaktigt. De tå undantagen bekräfta blott regeln, isynnerhet när man erinrar sig att regeringen med hänseende till våra norska bröder alltid visat sig hylla den t. 6Enk