qvinna till bundsförvandt skulle jog uträtta större saker än jag någonsin skall kunna göra på egen hand. Sådana voro Victor Carringtons tankar, under det Honoria Eversleigh satt på några stegs afstånd från honom och lugnt blickade utåt rymden. Hon trodde fullt och fast att hon var i en vansinnig persons våld. Hvad annat än vansinne skulle kunna förklara ett sådant uppförande som Victor Carringtons? Hon visste att det i sådana fall ej finnes något så mäktigt försvar som yttre lugn, och det märktes ej ringaste oro i hennes ton då hon efter detta uppehåll i samtalet vände sig till Victor Carrington och yttrade: — Nu, mr Carrington, då det tycks att jag är er fånge, vill ni kanske ha godheten underrätta mig om hvarföre ni fört mig till detta ställe och hvad jag tillfogat er för oförrätt, som kan föranleda er att så djupt kränka mig? — Ni har aldrig gjort mig någon oförrätt, lady Eversleigh, svarade Victor Carrington; men ni har förorättat en som är min vän, och hvars intressen äro nära förenade med mina, — Hvem är denne vän? — Reginaid Eversleigh. — Reginald Eversleigh! upprepade Honoria förvånad. På hvad sätt har jag förorättet Reginald Eversleigh? Är han ej min mans nevö? och är jag ej skyldig att hysa intresse för hans välfärd? Huru kan jag då ha förorättat honom? — Ni har gjort honom den värsta oförrätt som en person kan göra en annan — ni står emellan honom och