Prälse och ofrälse. Det vare långt ifrån oss att vilja påstå annat, än att regeringen i sina handlingar ställer sig grundlagens bud till efterrättelse, och att således ätven föreskriften i 28 SR. F. -Konungen fäste, vid alla betordringar, atseende endast å de sökandes förtjenst och skicklighet, men icke på deras börd-, i allmänhet blifvit följd. Dock förefaller det oss, som om områden skulle finnas, hvilka man ansåge vara i viss mån från ofvan anförda regel undantagne. Om vi, till att börja med, fäste uppmärksamheten vid befordringarne inon konungens hofstat, så äro vi säkra att mötas af den anmärkningen, att vi dermed beträdt ett gebiet, som bör få bli oantastadt — att en regent, lika visst som en privat person, må ega rätt att omgilva sig med dem, till hvilka han känner sig personligen dragen. Afven vi medgifva, det vi icke kunna inse att ett konstitutionelt regeringssätt skulle såsom en nödvändig konseqvens fordra att — såsom förhållandet är t. ex. i England — en vexling ar ministrar skall åtföljas af en motsvarande förändring i de konungens person omgifvande högre hoffunktionärerne. Ju mera maktens tyngdpunkt förlägges inom representationen och ju mera regentens verksamhet inskränkes till att å de fattade besluten endast sätta den slutliga formella pregeln, af desto mindre vigt blir det, att möjligen ett mot den parlamentariska majoriteten fientligt parti lyckas komma i besittning af hans personliga förtroende och utgöra hans dagliga omgifning. Men vi önska icke hel.er antagandet af denna Brittiska sed. Vi endast anse det oriktigt, när rättigheten till en hel klass af embeten göres