— — —— ——— morgon bittida — gå tillbaka för att omtala ert skur kstreck — för att bedja min man hämnas på er för denua nedrighet! — Och tror ni att någon skall tro på er förklaring ? Ni skall komma för sent tillbaka, lady Eversleigh. — Oh! usling! usling! mumlade Honoria i on ton hvari afsky blandades med förtviflan — afsky öfver Vietor Carringtons nedrighet, förtviflan öfver hennes egen fasansfulla belägenhet. — Ni har spelat ett mycket högt snel, lady Eversleigh, sade läkaren, och ni får ej undra på att ni funnit motspelore färdiga till ett ännu mera förtvifladt, ännu mera skickligt spel. När en qvinna utan namn blir lyftad från sin otemärkta ställning och sitt armod till rang och rikedom, måste hon vänta sig att finna andra färdiga att bestrida henne det pris hon vunnit. — Och det kan finnas en usling som kallar sig för man och dock är i stånd till en sådan handling som denna ! utropade Honoria i det hon blickade upp mot den lugna och molnfria himlen, liksom om hon velat taga den till vittne på denne mans skändlighet. Tala ej till mig, min herre, tillade hon i en ton af outsägligt förakt. Jag trodde för några minuter sedun att ni var vansinnig och ansåg mig vara ett offer för er galenskap. Nu förstår jag alltsammans. Ni har hopspunnit denna komplott för er väns räkning, och han skall utan tvifvel belöna er rikligt om ni lyckas. Men ni har ej lyckats ännu. Försynen tyckes