stolta kastilianska satsen: hvarje rikets inne byggare är född adelsman. Det finnes dock ett tredje gebiet, inom hvilket det visar sig att 28 R. F.,i följd ar traditionens makt, icke står fullt klar för vederbörandes minne; det är egentligen detta, som föranledt oss att i ämnet taga till orda. Slår man upp Svenska armbeng anciennitets-, touroch rangrulla — den senaste likaväl som den först utkomna — så finner man alla medlemmar af officerskåren vid KonungenSvea lifgarde vara af adlig börd. Det är sannt, de äro icke vidare lysande alia de namn som der förekomma, och man skall verkligen vara mycket bevandrad i fosterlandets häfder, för att veta hvad de nuvarande namninnehafvarnes förtäder uträttat för stort i fäderneslandes tjenst, men namnen återfinnas dock alla i den litterära produkt, gom har hr Gabriel Anrep till utgitvare och som betitlas Sveriges Adelskalender. Skulle nu detta vara en slump, en händelse, så måste man åtminstone medgitva att det är en händelse, som ser ut som en tanke. Men olyckligtvis vet man trån annat håll att det är en grundsats som härigenom uttalas och att faktiska hinder skulle resa sig mot den ofrälse aspirant, hvilken vore nog djerf att söka inträde i denna helgade krets. När en äldre tids fördomar måste vika för en nyare tids sundare åsigter, kunna de dock vanligen icke förmås att genast utrymma alla sina förskansningar, utan de söka att i någon undangömd position tortfarande bibehålla sig. Men man kan icke underlåta att känna någon förundran öfver att det är inom en afdelning af det blygsammaste bland armsens vapen som den utdömda principen upprätthälles. Kavalleriet, som i fordna dagar ansågs för det egentligen aristokratiska vapenslaget, har för längesedan öppnat sina förut slutna leder och man finner till och med i det första bland dess rangregementen ofrälse namn vid sidan af sådana som ega en verkligt historisk klang. Endast Konungons Svea lifgarde håller sig ännu obesmittadt af den ofrälse verlden. Vi känna icke hvem man bör tillskrifva skulden för att slika töråldrade förhållanden derstädes få fortfara. ÅÄr det regementets chef, då synes hans beteende kunna bli föremål för laglig beifran; är det åter officerskåren i sin helhet, som genom medel oåtkomlige för lagen hindrar undanrödjandet af den gamla ovanan, då kan denna icke nog risas med löjets gissel, ty om någon bör en officerskår vid ett gardesregemente sentera den sanning, som möjligen ligger i Talleyrands påstående, att det understundom kan finnas något som är tarligare att begå än ett brott, nemligen en — dumhet.