Göteborgsposten – 21 december 1869, sida 1

snarare skall skada än gagna genom en välgörenhet, hvilken öfvas utan den noggranna undersökning af förhållandena, som endast står en fast fattigvårdsorganisation till buds. Den gåfva, som genom en pligttrogen fattigvårdsstyrelses försorg utdelas, tjenar alltid till att afhjelpa ett verkligt behof; huruvida deremot den enskilda gifmildheten träffar den verkliga nöden eller den skrymtade, det beror vanligen på en lyckträff. Det nya lagförslaget legaliserar bettlandet under vissa vilkor, men blott inom den kommun, hvarest den bettlande eger hemortsrätt. Träder han deremot öfver den sockens gräns, som skiljer hans eget fattigvårdssamhälle från ett annat, då förvandias det förut lagliga förfarandet i hast till lagstridigt och han utsätter sig för ett straff, hvilket, om han är fullt arbetsför, kan stiga till ett års allmänt arbete vid kronoarbetskåren, och om han är mindre arbetsför till sex månaders arbete vid kronohäkte. En följd deraf att det öfverlåtes åt fattigvårdssamhällena sjelfve att bestämma om och i hvad mån understöd skall lemnas åt dem, som icke äro absolut hjelplöse, är att de sinsemellan mest skiljaktiga grundsatser komma att i olika kommuner tilllämpas. Under det att i den ena kommunen en omsorgsfull vård egnas äfven åt andra klasser af nödställde, under det derstädes den sjuke göres helbregda, krymplingen vårdas, arbetstillfälle beredes åt den arbetslöse, kan det hända att i nästgränsande kommun hela denna besvärliga omvårdnad öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, åt bettlandet å den ena sidan och den enskilda gifmildheten å den andra. Man må icke undra om den administrativa fiktionen om en sockengräns ej kan ega så stor betydelse för den fattige. Redan anblicken af det olika behandlingssättet i tvenne hvarandra närliggande samhällen måste derföre hos den ena kommunens nödställde uppväcka en känsla at liden orättvisa och när de mnu tillika finna deras öfverskridande af denna imaginära gräns stämpla dem som brottslingar och utsätta dem för att såsom sådana bli behandlade, då vore det lätt förklarligt om de ifrån att vara laglydiga, fast hjelplösa medborgare i samhället förvandlades till samhällets fiender. De betänkligheter man kan hysa emot det nya lagförslaget, i följd af de praktiska olägenheter som dess tillämpning kommer att medföra, äro genom dessa anmärkningar icke uttömda. Det är redan nu förenadt med svårigheter för de större kommunerna med en väl ordnad fattigvård att tillbakahålla den ström af fattige, hvilka stående nära fattigunderstödets gräns söka att från andra samhällen inflytta för att bli delaktiga af den bättre organisationens välgerningar. I hurudana dimensioner skall icke detta förhållande växa hädanefter, då kommuner komma att finnas, i hvilka icke någon obligatorisk fattigvård alls eger rum. Vid sådant törhållande är det snart sagdt en yttring af sjelfuppehållelsedriften, om den arme, men ännu icke utarmade, söker fästa sitt bo i de stora stadssamhällena, om hvilka han vet sig med säkerhet kunna antaga, det de icke skola underlåta att utöfva barmhertighetens pligt mot sina fattiga. Och han kan icke derifrån hindras, emedan hädanefter som hittills kommun vej må för äfventyret af framtida fattigvårdstunga, inskränka någon i rättigheten att välja vistelseort. Men vi lemna denna och liknande anmärkningar mot förslagets detaljer, tör att i stället yttra några ord om en vigtig principfråga beträffande den gällande fattigvärdslagen, den frågan nemligen, huruvida sagde lag verkligen hvilar på kommunistisk grund, såsom man påstått. Vi ha ansett denna fråga vara förtjent af sitt särskilda kapitel.