Göteborgsposten – 20 december 1869, sida 1

Två gångstigar ledde till denna furudunge — den ena fullkomligt öfverskuggad af småskogen. På denna gångstig, som låg högre upp, vid kanten af en brant backe, banade Lydia Graham sig väg, obekymrad om den skada hon derigenom gjorde sin dyrbara klädning, så ifrig var hon att uppåäcka hvart lady Eversleigh gick. Fullkomligt dold för Honorias blickar, ehuru endast på några stegs afstånd från henne, gick miss Graham att utforska hvad baronetens hustrn skulle företaga. Hon förvånades öfver att se giggen och hästen på denna afsides belägna plats. Men ännu mera förvånad blef hon då hon såg lady Eversleigh hålla händerna framför sitt ansigte och under några ögonblick stå orörlig som en staty, liksom om hon öfverlemnade sig åt förtviflan. — Hvad betyder allt detta? frågade miss Graham sig sjelf. Säkert kan hon ej ha för afsigt att fly med dender Carrington. Huru lättfärdig hon än må vara, kan hon säkert ej vara nog oförnuftig att kasta bort rikedom och samhällsställning för denne utländske äfventyrares skull. Hon väntade i andlös oro, hopkrupen i busksnåret på höjden af backen och blickande ned mot furudungen med vaksamma ögon. Hon behöfde ej vänta länge. Efter ett par minuters förlopp nalkades Victor springande, — Har ni gifvit befallning om åkdonet? — Ja. Ingenting mera blef yttradt. Victor hjelpte lady Eversleigh upp i giggen och körde bort — i sakta fart så länge de ännu voro vid skogsranden, men ökande hastigheten då de kommo ut på heden.