Göteborgsposten – 16 december 1869, sida 1

Såsom grefvinna af Vandeluce skulle jag inneha rang framsör långt förnämaro qvinnor än lady Hversleigh. Dagen började lida mot sitt slut. De lustresande dröjde länge vid den splendida måltid som var serverad i ett tält. Det var en utsökt angenäm bankett, som lifvades af skrattsalvor, smällande champagnekorkar och det glädtiga skämt som utgick såväl från de verkligt glada som från dem hvilkas glädtighet endast var antagen. Då lady Eversleigh slutligen steg upp för att gifra signal till damernas aflägsnande, blickade hon mot den andra ändan af tältet — mot det bord der hennes man sutit. Till hennes öfverraskning var hans plats tom. Under hela dagen hade IIonoria haft dystra aningar. Kölden mellan henne och hennes man var så oväntad, så oförklarlig, att hon var ur stånd att bekämpa den sorg som den förorsakade henne. Upprepade gånger gjorde hon sig den frågan hvad hon gjort för att förolämpa honom; oupphörligt öfvertänkte hon sina obetydligaste handlingar och ord under de sista veckorna för att upptäcka rågon nyckel till hemligheten af sir Oswalds förändrade uppförande. Men det förflutna gaf henne ingen sådan nyckel. Hon hade ej sagt något, hon hade ej gjort något som kunde förtörna den mest känslige man. Ett nytt och förfärande ljus började då uppgå för henne. Hon erinrade sig sin olyckliga härkomst — det beklagansvärda tillstånd i hvilket baroneten upptäckt henne och hon började tro att han ångrade sitt giftermål. (Forts.)