Göteborgsposten – 15 december 1869, sida 2

arkeologi och kan lemna oss intressanta upplysningar om de byar och kyrkor vi passera förbi under vägen. Lydia Graham hatade Honoria derför att hon vunnit den höga ställning hon sjelf så ifrigt eftersträfvat; hon hatade sir Oswald derför att han gifvit en annan företrädet för henne sjelf, och hon hade beslutat att hämnas på dem båda. Hon visste att hennes anspelningar redan gjort sin verkan på baroneten, och hon försökte nu på ett förrädiskt sätt att göra Honoria Eversleigh misstänkt i sin mans ögon. Hon spelade ett dubbelt spel, ty hon sökte på en gång tillfredsställa sin äregirighet och sin hämndlystnad. Å ona sidan önskade hon fånga lord Sumner Howden, å den andra önskade hon vidga svalget mellan sir Oswald och hans hustru. Föga visste hon att hon blott var ett verktyg för en mera beräknande och mera fulländad intrigmakare än hon sjelf var. Föga anade hon att Victor Carringtons genomträngande blick upptäckt hennes hjertas hemligheter, och att han gaf akt på hennes manövrer med en känsla af lugn belåtenhet. Ehuru Augusti allaredan lemnat plats för September, var vädret varmt och vackert som midt i högsommaren. Sir Oswald red bakom lady Eversleighs vagn, på för långt afstånd för att hära de ord som uttalades af dem hvilka suto der, men tillräckligt nära för att urskilja tonerna och skrattet samt iakttaga hvarje åtbörd. Han såg Victor lutad framåt för att samtala med Honoria. (Forts.)