Göteborgsposten – 14 december 1869, sida 1

Eversleigh, ty hvarje dag och timma tycktes vidga svalget mellan honom och hans hustru. I medvetandet af att hon ej gjort sig saker till den ringaste förolämpning mot den man hon uppriktigt älskade, var Honoria för stolt att enträget yrka på en förklaring af den sällsamma förändring, som förjagat friden och lyckan ur hennes bröst. Mer än en gång hade hon frågat efter orsaken till sin mans sorgbundenhet; mer än en gång hade hon blifvit kallt, nästan hårdt tillbakavisad. Hon försökte derföre ej vidare fråga honom, men höll sig på afstånd från honom med stolt förbehållsamhet. Den grymma förändringen var henne djupt påkostande; men hon väntade på att sir Oswald skulle bryta isen — hon väntade på att han skulle förklara betydelsen af sitt förändrade uppförande. Emellertid fullgjorde hon alla sina skyldigheter såsom värdinna med samma lugna behag, hvilket från första stunden af hennes upphöjelse till sin nya ställning varit utmärkande för henne. Men det var ett pinsamt bemödande, som lemnade spår efter sig i hennes sköna ansigte. Sir Oswald märkte förändringen i detta ansigte, och hans svartsjuka misstog sig på denna förändring och antog den vara ett bevis mot henne. — Denne mans beundran har rört hennes hjerta, tänkte han. Det är på honom hon tänker, då hon är tyst och tankfull. Hon älskar mig ej längre. En sådan dåre jag varit, hon har aldrig älskat mig! Hon såg i mig en narr, färdig att lyfta henne upp från hennes obemirkta ställning till den plats hon längtade efter att få inneha,